söndag 29 november 2015

På ett café i Makedonien....


Sitter på ett café i Prilep i södra Makedonien. Unnar mig ett glas inhemskt vin för hela 15 kronor glaset - bra vin dessutom.

Skönt att för en kort stund dra sig undan och reflektera över vad jag är mitt uppe i - och inblandad i…
Makedonien är landet som klarade sig lindrigt undan kriget inom forna Jugoslavien och som inte var med om de fruktansvärda folkmorden som begicks i bland annat Bosnien. Händelser som jag fått berättade för mig om och om igen under mina resor och våra demokratiprojekt i just Bosnien.

Där fick jag vänner som jag fortfarande har kontakt med och nu befinner jag mig i en annan dela av detta forna Jugoslavien som är oerhört fattigt och som lider av samma sjuka som resterande delar av forna Jugoslavien: Avsaknaden av djup demokrati! Korruptionen är utbredd, arbetslösheten hög och framtidshoppen få - människor som har släktingar i Rumänien utnyttjar Rumäniens lättsinne att utfärda rumänska pass - vilket gör att man kan ta sig till EU-länderna för att få arbete.

De som lyckats, de som har utbildning eller möjlighet till utbildning lämnar också landet och därmed dräneras landet på mycket av sin kompetens.



Att då få vara med mitt inne i ett demokratiprojekt som försöker ingjuta hopp i människorna, skapa förtroende för politiken och samhället är en verklig ynnest. Det Socialdemokratiska partiet har målet att få förtroendet att leda landet efter valet i april nästa år - men det kräver ett transparent parti med en lockande politik och verksamhet.

Vi försöker tillsammans med våra Makedonska kamrater bygga en partiorganisation som är fullständigt öppen kring sin ekonomi och som i alla lägen kan redovisa vilka pengar man får och hur de används. - En organisation som är byggd på varje medlems rösträtt och möjligheten för alla att påverka vilka som skall representera partiet i Parlament, regionala nivåer och i kommuner.

- Vi talar om transparens !!! Ett begrepp som jag försökt införa och som jag just nu ändå känner att medlemmarna anammat.


Min strävan att ordet skall vara accepterat i hela partiorganisationen kan givetvis ställa till en del bekymmer, när partiledningen kan tycka att det är besvärligt, segdraget och omständigt. - Men de konflikterna, de debatterna och de diskussionerna är nödvändig om både medlemmarna och väljarna skall känna att Socialdemokraterna i Makedonien är att lita på.


Valet kommer att handla om just förtroende, men också om ett parti som visar sig kunna driva människors frågar, lyfta Makedonien ur ekonomiska bekymmer, skapa arbete och dessutom välfärd i form av sjukvård, skolor oh bostäder.

Jag är dessutom övertygad om att ett parti som vågar driva andra frågor och skapa förutsättningar för människors vardag kan få ett sådant förtroende. 

  • Jag försöker implementera de gamla SSU-idéerna om alternativ verksamhet till partipolitiken - nämligen ett parti som ger möjlighet till kulturupplevelser, skapar förutsättningar för unga att bedriva musikverksamhet och medlemmar till studier i vitt skilda ämnen.

I går talade jag mig varm om studiecirkeln och vi försöker exportera den som en möjlig väg till skolning, demokratiskt inflytande och gemenskap kring intressanta frågor.

Att sitta i Makedonien en söndag kväll med ett glas vin, kunna fundera och se ut över ett spännande torg är fantastiskt.

Att dessutom fått förtroendet från människorna här att tillsammans med mina kamrater i projektet försöka inspirera till starkare demokrati är en stor utmaning och ett stort ansvar.

Man är på rätt väg, men mycket återstår!

Jag tar den sista klunken av vinet - drar mig tillbaka till partilokalen för att en sista gång på denna resa träffa partivännerna och kanske ta en bit mat med dem innan det är dags att packa inför nattens resa upp mot huvudstaden Skopje och morgondagens tidiga resa hem mot Sverige.

Jag är lyckligt lottad som får bo i ett land som av så många räknas som en förebild för demokratin och samtidigt har förtroendet bland partivänner i Makedonien att tillsammans med dem bygga något liknande…



måndag 23 november 2015

Ralph Rentzsch och Jämtlands största tidning...

Man blir ju inte längre förvånad över Ralph Rentzsch otroliga utspel kring sin egna förträfflighet och hans Jämtlands Tidnings ”unika” ställning i mediavärlden…

När Rentzsch sammanblandar förtroendevaldas viktiga del i demokratin - att vara tillgängliga och öppna med sina beslut och sin politik, med att man då måste vara tillgänglig i just hans tidning blir man mörkrädd…

Han kallar den länets största tidning och det kan man ju göra när man distribuerar den som ett gratis reklamblad till alla - välfyllt med diverse annonser.

Att han sedan inte nöjer sig med ett nej och inte inser att många av oss inte vill sammankopplas med hans journalistik som är så långt bort från värdegrund man kan komma får ju stå för honom.

Jag försöker alltid vara tillgänglig när seriös media hör av sig, jag ställer gärna upp på intervjuer i radio, TV och i nyhetstidningar. Jag kommer i mån av tid alltid på möten, träffar och debatter - dessutom försöker jag ständigt uppdatera mig i sociala media för att väljare och invånare skall kunna följa min vardag i politiken i allt ifrån mina Bloggar till Facebook.

Att däremot avstå från journalistik som idiotförklara folk, nära på gör personliga påhopp på politiker och andra är inte märkligare än att man själv försöker följa god värdegrund. Inte heller medvetna felaktigheter om påstådda höjda arvode blir speciellt trovärdiga, när sanninne är att regionens arvoden frysts under resten av mandatperioden…

När Rentzsch beskriver folk som dumskallar, obegåvade, inte alltför intelligenta och andra nedsättande uttryck känns det enkelt att avstå….

Nej, att istället lägga tid och kraft på uppdraget, möta människor, besöka företag och arbeta för att bra integrationsprojekt får stöd känns betydligt mer verkningsfullt just nu…

torsdag 19 november 2015

Jag vill ta min dubbla espresso i trygghet...

Flyget till Stockholm i morse - ett lunchmöte och sedan lite kaffe på en av Stockholms många caféer.

Ovanligt många poliser på Centralstationen - tänker tanken att jag heller går direkt ut istället för genom folkmassorna på stationen.

Läser i tidningen att ovanligt få åkt med tunnelbanan denna morgon och istället tagit sig på arbetet på annat sätt.

Tar fram min dator och skriver några rader medan den dubbla espresson slinker ned på caféet och funderar över vad alla denna ondska ställer till med - hur lätt vi går i fällan och i den framkallade rädslan börjar stänga om oss, sprida rykten, känna oro för andra, sammanblandar flyktingar, tiggare och färjade med dessa mördare.

Ser igen i tidningen att man i USA efter händelsen i Paris vandaliserat en moské mitt i denna rädsla och detta hat.

  • Ska vi vara rädda - ja det är fullt naturligt, men rädslan måsta vara kontrollerad och får inte ta över så att dessa satans terrorister vinner.

De vill ju inget annat än att jag skall vara rädd när jag sitter här på caféet, känna obehag över att någon annan som sitter här gör det med onda avsikter…

Jag vill dricka min dubbla espresso här i Stockholm, jag vill göra det ensam i trygghet, tillsammans med vänner eller familj.

Jag vill dricka min dubbla espresso i Makedonien, i Paris, I Helsingfors och i Köpenhamn - ja var stans där jag hittar ett mysigt café vill jag kunna göra detta och möta bordsgrannens blick med ett leende.

Jag vet att vi alla lever med fördomar, men dessa är till töö att bekämpas. 

När jag får inlägg på min öppna Facebooksida som antyder att vi släpper in terrorister i Sverige hur som helst, när man drar paralleller med islam och muslimer å ena sidan och dessa satans terrorister från IS å andra sidan har vi hänfallit till det som så många vill….

Jag raderar inläggen och låtsas ett tag som om de aldrig skrivit, men påminns snabbt om att det enbart var orden jag raderade - inte uppfattningen och rädslan…

Det är klart att vi i Sverige skall ingå i kampen mot terrorverksamheten, men vi måste också bekämpa grunden för det i vårt land - nämligen fattigdom, utanförskap och en allt för senfärdig integration.

Människor som levt här länge likaväl som våra nyanlända vänner måste känna sig behövda och känna gemenskap - ingenting är farligare än att vi snabbt får utanförskapsboenden där onda krafter tränger in och värvar.

Vi kan alla göra vår del och härligt vore om Sverige blev känt för en integrationsverksamhet värd namnet som tar vara på nyanländas kompetens, vilja och drömmar.

På hemmaplan i Jämtland Härjedalen pågår ett antal projekt inom integration som jag har stora förhoppningar på - alla behövs oavsett om det är genom att säga ifrån i samtal som urartar eller direkta insatser bland våra nyanlända.


Så är espresson slut och jag vågar kosta på mig ett leende till damen mitt emot mig på caféet, när jag går ut i ett regnigt Stockholm på väg till nästa möte….