onsdag 16 november 2016

Kampen för ungas utanförskap är också kampen för ett hållbart samhälle...

Segregationen ökar i svenska skolan - kanske inte primärt mellan svenskfödda elever och elever som kommer som nyanlända från andra länder, utan mellan elever som har högutbildad föräldrar och de som har föräldrar utan högre utbildning.

Det är ändå så att elever utgör varandras läromiljöer och det är enorm skillnad beroende på vad man ”har med sig” in i gruppen.

Redan i de riktigt unga åren är det avgörande att man kan behärska läsandets konst bra - annars ser vi hur utanförskapet i lärandet redan i låg- och mellanstadiet växer fram hos vissa elever. Detta tar man givetvis med sig i hela skoltiden och kanske också in i arbetsliv och samhälle - man väljer att utebli från lektioner och jobb…

På något sätt bygger vi in ”buggar” i skolsystemet som förhindra elevers möjligheter.

Varför är tex valet av gymnasieskola så traditionellt kopplat till klass och status - dvs yrkesprogrammen förutsätts väljas av de som kommer från traditionella ”arbetarmiljöer” med låg studerandetradition och Naturvetenskapliga program finns för de med höga betyg och de som har en utbildningstradition med sig i bagaget…

Vi måstes vrida dessa värderingar till att öppna upp även för de ”högpresterande” unga till ett utbildningsval som görs efter intresse och inte statuskrav. Höga betyg till trots, skall man kunna välja ett yrkesprogram - vilket skulle skapa mer dynamik i dessa läromiljöer.

I ljuset av detta känns det ändå hoppfullt med en Socialdemokratisk politik som nu åskådliggör detta, som är beredda att vidta åtgärder och som vill förändra och förbättra möjligheterna för alla unga.

Självfallet har - utan att man ens tar ställning - det fria skolvalet öppnat upp ytterligare för denna segregering.

Att det går att åtgärda i tidigt skede är helt klart och det kommer förbättringar i den svenska skolan via Regeringen.

Därför var det intressant att på konferensen - ”Alla unga kan jobba eller studera”, lyssna dels till analys, men också på förslag från Statssekreterare Erik Nilsson på Utbildningsdepartementet.

Hans reflexion över varför det fortfarande är så i många av landets kommuner, att de duktigaste lärarna befinner sig i de duktigaste klasserna, på de mest statusfyllda programmen eller i de mest framgångsrika skolorna.

Vad behöver vi göra för att de duktiga lärarna också skall känna möjligheten och lusten att arbeta blanda de unga som bäst behöver en bra pedagogisk miljö för att knäcka koden till läsandet, till läsförståelse och kanske förståelsen för matematik?

Och hur samordnar vi andra åtgärder som riktar sig till de unga som behöver en extra skjuts tillbaka in i grundskolestuderande eller in i gymnasiet. Det handlar om effektiva Socialfondsprojekt via EU, det handlar om stöd från frivilliga, från studieförbund och inte minst från de fantastiska Folkhögskolor vi har.

Att rikta extra ljus på satsningar som tar unga tillbaka till bra förutsättningar i arbete eller studier är en satsning också på att minska de växande mörka klimat som tycks avgöra allt fåra valet i USA till Brexit i Storbritannien och som knappast hålla ut från köande val i Europa eller hemma hos oss.

Med utbildning, bildning och arbete kommer tron på det egna jaget tillbaka och kunskap föder möjlighet till val - till val som fortfarande grundar sig på demokrati, allas lika värde och solidaritet.


I kampen för bättre förutsättningar för unga finns också lösningen på hur vi angriper ett samhälle, ett Europa och en värld som håller på att glida isär….

lördag 12 november 2016

Är stämningen mot politiken i Regiondebatten ännu en yttring för den arga vägen för att nå sitt mål...


I skuggan av de stora debatterna i Europa och världen, där debattklimatet ofta byggt på att kalla motståndarna eller politikerna för lögnare eller långt från verkligheten växer liknade - ofta arga argumentering fram på regional och lokal nivå.


Det kan möjligen förklaras med att människor som känner sig utanför, som inte ser förbättringar kring sin egna situation - utan snarare försämringar, som inte har ett bra boende, inget arbete och ingen möjlighet till inflytande. Då har de etablerade partierna ett problem som de måste ta tag i, men i många fall används denna mästrande metod av redan i samhället etablerade människor som det numer ofta ledande sättet att pressa fram sin uppfattning.

Det är en skrämmande utveckling som vi måste motverka genom fler samtal och bättre inställning till varandra.

Ann-Marie Johansson (S) vid Regionhearingen i Östersund

Lördagens möte i Östersund som arrangerades av starka motståndare gick i samma anda, där man gärna skrattade åt motståndarna och redan innan producerat en debattartikel, där man offentligt från Hela Sverige ska Leva valde att kalla politikerna för lögnare.

Vid mötet fanns det dessvärre ingen chans till oss politiker som har det yttersta ansvaret att berätta om hur det regionala utvecklingsansvaret som egentligen är grunden till hela regionindelningen fungerar.

Vi hade aldrig chans att berätta om alla de medel som vi erhåller för att utföra uppdraget i vår region - inte heller om den konkurrenssituation som finns om alla dessa medel och som vi måste slåss om gentemot enormt starka regioner.

Dessvärre fick läkarföreningens ordförande stå oemotsagd när hon lite raljant uttalade att det enbart var sjukvården som var intressant för henne - det andra intresserade inte henne.

Det blir märkligt, när vi vet att uppdraget som vi har från staten handlar om att använda dessa medel och dessa verktyg så som regionala utvecklingsmedel till projekt, företagsinvesteringar och utveckling. Vi har också infrastrukturmedel, medel till kulturen, miljö, integration osv.

Alla dessa medel skall ge oss en sådan utveckling att vi ökar skatteintäkter som kan finansiera bla den så viktiga vården.

Direkta felaktigheter fick också sägas från scenen, där man ville få det att framstå som om de andra regionerna eller  landstingen i norr struntar i oss vad tex gäller nattågstrafiken.

Nu stämmer ju inte detta, eftersom vi vid uppvaktningar av Trafikverket haft stöd från de övriga och där vi dessutom får gemenast stöd från dem vid argumentation för våra infrastrukturbehov.

Regionfrågan blir till en märklig fråga när debatten blir sådan att politikerna som är positiva sätts i rent taskig dager och där argumenten blir misstänkliggörande.

Hela Sverige ska Levas arrangemang blir ett tråkigt komplement till detta, där all fakta inte får utrymme och där både samtalsledaren i förväg tagit ställning och dessutom har uppdrag från Region Halland att driva deras röst för ett starkt nej.

Slutligen måste man dock konstatera att det inte är en fråga vare sig för kommunala eller Regional politiker, utan frågan om hur ett lands skall indelas alltid måste ligga hos Regeringen och hos riksdagen. 

Regionens politiker kan ju möjligen tycka till - och det gör vi, men vare sig en regional folkomröstning eller våra ställningstaganden kan leda till beslut. Det är synd då att en fråga som ligger på nationell nivå leds till att uppfattas som regional och som om det är den regionala politiken som är bovarna.

Jag kan i grunden var mycket kritisk till detta eftersom ett regeringsansvar som också måste handla om förankring läggs på de regionala politikerna som om de är dessa som är de ”fula fiskarna”.

Ett sådant läge kan inte försvaras och bidrar inte till förtroende för politiken - även om jag i grunden tycker att frågan är av mer organisatorisk art än ideologisk.

Nu tror jag i grunden på samarbetet i stället för utanförskap och väljer också med erfarenhet från mina möten med övriga politiker i norr att inte misstänkliggöra deras syften.

Jag känner också att det i grunden är en organisatorisk fråga som riskerar att överskugga ännu viktigare frågor som solidaritet, rättvis fördelning, utbildningsfrågor, äldreomsorg, arbete och ideologi om det skulle hamna i en valrörelse.

Det är dessutom om man ändå skall se på frågan, en demokratifråga eftersom vi just nu har ett antal samverkansarenor kring sjukvården, kulturen, europapolitiken, infrastrukturen där politiker ingår som inte är direkt valda av människor. Dessa indirekt tillsatta politiker skulle minska till förmån för en gemensam direktvald organisation.

Jag tror att det vore bra om regeringen tog ställning i detta för att vi skall få en lite mer jämställd styrka på landets olika delar. Då skulle vi få utrymme för att fortsätta arbetet för ett starkt norr med ökad tillväxt och mer pengar till skolan, omsorgen, vården och mycket mer. Detta skulle då ske utan konkurrens som fallet skulle bli om vi ställdes utanför och de tre övriga landstingen bildade gemensam region - en stor stark i norr och en liten ensam region.

Om denna debatt också är ett tecken på att den sortens demokrati som vårt samhälle bygger på är på väg att raseras eller om det är något annat vet inte jag.

Det enda jag vet är att öppenhet, samtal, lyssnade är viktigt i samma stund som någon ändå måste ta ett beslut för att vi skall kunna gå vidare med det verkliga samhällsbygget som handlar om minskat utanförskap i alla lägen. 


En organisatorisk fråga får aldrig överskugga att det ändå finns partier som vill sänka skatten för de av oss som redan har bra lön, partier som vill att våra gemensamma skattepengar skall gå rakt ned i bolagsägares fickor, som inte vill sänka skatten för pensionärer, som tycker att invandrare är tärande - den debatten får inte skymmas av en sådan fråga som Sveriges regionala indelning.

onsdag 9 november 2016

Allt för få orkade tänka på solidaritet i USA-valet...


Vi vaknade upp till ännu ett valresultat som oroar. Trump som President i världens mäktigaste land är ingen lek, utan snarast enligt mig ett verkligt hot. 

Det går vindar över världen som är extremt farliga och som i land efter land kan vrida makten och politiken till introverta lösningar, där partier stiger fram genom löften om att återskapa landet, återskapa ekonomin och återskapa ett lands ”starka” historia.




Att Trump fick större stöd än väntat, trots att människor sagt eller trott annat är inte konstigt - det ligger i linje med alla de strömningar vi tex ser i stora delar av Europa. Brexit har ju i grunden liknande orsaker.

Människor känner utanförskap, har haft stora förväntningar och i USA:s fall på Obama - men man tycker att förändringarna gått för långsamt och har kanske fortfarande inga arbeten, låga löner, dåliga bostäder osv.

Människorna vill förändring och vill då inte längre lägga sin röst på en politiker, utan väljer istället en clown för att få något nytt. Detta samtidigt som man fått ett mycket svagt förtroende för Clinton som setts som politikerproffs, som ärvt rollen efter sin make och som dessutom svärtats ned med intrikata mailaffärer mm.

När saker och ting inte riktigt går som man hoppats, måste man hitta förklaringar och de förklaringar levererades i stort sett på samma smutsiga sätt, som argumentet för ett EU-utträde för Storbritannien. - Genom lögner, genom påhopp och genom att hitta grupper av människor att skylla på.
Att sedan Trump inte på något sätt har erfarenhet, kunskap eller analytisk förmåga - inte ens förmågan att inse att smutskastning och påhittade fakta drar debatten åt fel håll tycks ingen av hans väljare vara intresserade av.

Man väljer helt enkelt bort den etablerade politikern för en halvt misslyckad affärsman som tillåter sig att använda vilka uttryck som helst - allt för förändringens skull.

Jag inser att det självklara inte är att välja eller tänka ansvarsfullt inför alla eventuella händelser i omvärlden när man skall lägga sin röst i ett Presidentval, utan den egna upplevelsen kommer först.

Det kan tyckas självklart för många av oss att en röst på solidaritet, allas lika värde och en tryggare värld vore självklart. Att helt enkelt tänka globalt, men när människor känner detta utanförskap blir tankegångarna andra och de enkla lösningarna som Trump presenterat en utväg. 

I det läget tänker man inte på att människor som bott länge kan komma att kastas ut ur USA, att NATO-samarbetet äventyras, att gränsländerna till Ryssland kan komma att bli hotade, att Nordens läge i en värld där Trump och Putin samarbetar kan skapa utsatthet och att ekonomin kan rasa och tom påverka oss som privatpersoner. 
- Nej utgångspunkten blir då ofta förändring och acceptans av påståenden att det är någon annans fel, gärna hela grupper av människor.

Samma grundorsak var det ju till att människor valde utträde ur EU, när folkomröstningen genomfördes i Storbritannien. Argumenten var de samma: Gör USA starkt och stort igen - ta Storbritannien tillbaka till storhetstiden…

Om ett tag är det val i Frankrike och de främlingsfientliga krafterna och partierna är på frammarsch, väl medvetna om att de kan finna röster bland människor som känner sig utanför på samma sätt som i Storbritannien och USA. Människor som gärna tar till sig uppfattningen om att det är någon annans fel att de inte har arbete och bostad - självklart med tankarna riktade mot invandrare och främlingar.

Ska valet i Frankrike få samma utgång och skall främlingsfientligheten öka i länder som Ungern, Polen, Rumänien och även här hemma hos oss.
Skall valutgångarna och samhällsorganisationerna vila på fruktan istället på förtroende och tillit, ja då får vi en värld av största osäkerhet vilket självklart kommer att påverka hela den globala balansen.

Att Rysslands ledare vill visa makt och ta delar av forna öststatsländer är inget annat än uppvisande av styrka och ett sätt att invagga de egna folket inom Ryssland i en tro som handlar om att, så länge andra länder är rädda för Ryssland - så länge kan Ryssland känna sig säkra.

Vi har alla en enorm utmaning i att försöka påverka människor att fortfarande tro på att demokrati, öppenhet och solidaritet skapar en värld av fred och att misstänksamhet, rädsla och främlingsfientlighet enbart skapar otrygghet och spänningar inom och mellan länder.


Det finns fortfarande en sanning i att om även min granne mår bra, om jag som har det bra delar med mig lite så att alla känner framtidstro - då kommer även den som är rikare leva i ett tryggare samhälle. Alla, precisa alla mår bra av solidaritet - den tanken orkade inte tillräckligt många tänka när man lade sin röst i presidentvalet i USA.