Rasera inte den framgångsrika utbildningsformen folkhögskola med tvivelaktigt kongressbeslut.

Idag presenterar jag ett viktigt inlägg i debatten som skrivits av mig och två socialdemokratiska kamraterkring våra Folkhögskolor och ett förslag som läggs till den Socialdemokratiska partikongressen i helgen i Örebro.

Förslaget vill att unga redan direkt från grundskolan skall kunna söka till Folkhögskolan och studera gymnasieutbildning - något som hotar Folkhögskolornas frihet, folkhögskolornas möjlighet att vara en ytterligare bildningsform för den som inte lyckats i gymnasiet - gör därför inte Folkhögskolan till en del i ordinarie gymnasieutbildning, utan låt folkbildningen fortsätta fullt ut och kanske rent av stärkas:

Folkhögskolan är en egen bildnings- och utbildningsform för vuxna, som är relativt fri i sin form i jämförelse med Gymnasieskolan och annan vuxenutbildning exempelvis Komvux. Det unika med Folkhögskolan är dess förmåga att anpassa utbildningen till den enskildes behov och ge bästa förutsättning för de studerande.

Folkhögskolan ger inte betyg i vanlig bemärkelse, är i grunden en vuxenutbildning och en viktig utbildningsform för möjligheten till ett livslångt lärande som riktar sig till deltagare från 18 år. Grunden för idén är att man ska ta det vuxna egna valet att gå utbildningen och att blandningen av studerande i olika åldrar och med olika livserfarenheter, blandas, bildas och utbildas genom folkhögskolans pedagogiska idé. 

Därför menar vi undertecknare att det vore förödande för folkhögskolan som utbildningsform om vår socialdemokratiska kongress antar meningen som lyder ”Det ska finnas möjlighet att redan efter avslutad grundskola söka de allmänna kurserna på folkhögskola inom ramen för gymnasievalet.” Vi vill med denna artikel be ombuden att noga fundera över vad detta i förlängningen kan innebära och vår förhoppning är att ni ser vad vi ser och därmed yrkar för att meningen stryks från dokumentet om bildning. 

Folkhögskolan kan inte och skall inte vara en form av ”alternativ gymnasieskola”, även om vi förstår tanken bakom då man genom åren sett Folkhögskolans förmåga att lyckas med deltagare som tidigare, av olika skäl, inte fullgjort tidigare gymnasiestudier. Grunden för detta är just det vi pekar på ovan, den pedagogiska idén, mötet mellan åldrar och erfarenheter och ett vuxet val. 

Redan idag kan man ansöka om dispens för yngre studerande, vilket sker i särskilda fall genom avtal för enskilda elever. Om Folkhögskolorna, i dagsläget dryga 150 skolor, skulle öppnas upp för studerande så unga som 16 år kommer detta att påverka utbildningsformens unika förutsättningar och arbetssätt. Skolformen skulle tappa sin profil som vuxenutbildning, men kommer aldrig kunna kompensera fullt ut för en icke väl fungerande gymnasieskola. 

Vi anser att satsningar i stället ska ske inom den utbildningsform som i nuläget lyckas i allt för låg utsträckning - gymnasieutbildningen. Gymnasieskolan skulle kunna se över vad som är framgångarna i Folkhögskolans pedagogik och se vad som kan implementeras i gymnasieskolan. Folkhögskolan ska fortsätta att vara just Folkhögskola, och finnas där om man ändå inte klarat sin gymnasieutbildning eller om man behöver ställa om senare i livet.

Vi anser att partiet måste verka för att stärka Folkhögskolornas unika form och frihet och värna denna unika form av vuxenutbildning som är så viktig för det livslånga lärandet. Därför bör Socialdemokraterna inte verka för förslaget att ”Det ska finnas möjlighet att redan efter avslutad grundskola söka de allmänna kurserna på folkhögskola inom ramen för gymnasievalet.” 

Låt Folkhögskolorna fortsätta att vara den mötesplats för vuxna, i alla åldrar från 18 år och så länge orken finns. Låt folkhögskolorna förbli en bildningssmedja för både de som behöver en ny livschans och för dem som medvetet valt en särskild linje. I det mötet utvecklas individen, demokratin, bildningen och kulturen. 

Åsa Kratz (S)

Robert Uitto (S)

Peter Högberg (S)

Socialdemokratiska ledamöter I Folkhögskoleföreningen (FHF) inom SKL

Länsteatrarna, den regionala kulturen och folkhögskolorna försvarar demokratin och det öppna samhälle...

Det är ingen självklarhet, ingen absolut rättighet, inte alltid prioriterat, ibland tom bortglömt - men ändå finns den med oss i allt vi gör dag som natt…

Kulturen - detta så känsloladdade ord som alltid tycks förorsaka samtal, diskussioner eller debatt. 

När jag tilldelar Jonas Jonsson arbetsstipendium inom scenkonsten

Ändå är försvaret för dess existens eller fria utövande ofta tamt bland länders ledare eller utrymmet i statliga, regionala eller kommunala budgetar under besparingshot.

Vi kan självklart med glädje konstatera att kulturen i statens budget de senaste åren fått ökat utrymme, men samtidigt har läget för de regionala eller kommunala budgetarna försämrats i takt med att kostnader ökat och stöden stått stilla eller ökat minimalt.

Hotet från krympande ekonomi, begränsningar i möjligheterna till upplevelser eller kulturellt fritt utövande sker i vår omvärld, men allt för få tycks reagera på detta, trots att det sker i vår närhet i länder som ingår i den Europeiska Unionen…

Inte heller EU:s ledning eller medlemsländer vågar ta rejäl ställning mot begränsningar i yttrandefrihet eller det kulturella fria utövandet, när besvärliga domare byts ut, journalister fängslas eller förföljs, när TV-kanaler läggs närmare politiska partier och kulturarbetare arresteras eller trakasseras. 

I det stundande EU-valet måste demokratifrågan och därmed också det fria kulturutövande upp på agendan och in i debatten!

Demokratin och kulturen kan aldrig tas för givet och måttet på hur öppen en nation är måste alltid se ur perspektivet av hur fritt kulturarbetare kan verka i landet.

Även om de svenska förhållandena fortfarande är förhållandevis goda, finns det enorma skillnader mellan flertalet av de statliga institutionerna och den regionala kulturens förutsättningar.

Inte minst på scenkonstområdet kan vi se urholkningen av förutsättningarna för våra Länsteatrar, när statens uppskrivningar av stöden inte ligger i paritet med de ökande kostnader som våra länsteatrar har för löner, turnéer för att nå ut i landsorten och andra omkostnader.

I grunden innebär det minskade resurser om inte regionerna själva skjuter till de medel som snabbt kommer att saknas.

Den regionala kulturen och därmed Länsteatrarna har också andra ”yttre hot” som i grunden handlar om min inledning av texten - det tidvis svaga försvaret av dess existens…

Att som kulturinstitution befinna sig i en sjukvårdstung organisation, kan också innebära att den kostnadskrävande och prioriterade sjukvården ”slår ut” andra verksamheter som regionerna ansvarar för så som Folkhögskolor och kultur.

Estrad Norr på turné ute i landsorten

För de regioner som då också har låga skatteintäkter beroende på befolkningsmässiga grunder, få invånare och glest boende befolkning med stora avstånd som är kostnadskrävande blir det extra oroande med ökade kostnader i sjukvården som kan yttra sig som, i bästa fall frysta ersättningsnivåer - men i värsta fall rena besparingar för kulturen.

Kampen för demokrati, yttrandefrihet och ett öppet samhälle kan drivas genom ökat stöd för den regionala kulturen, länsteatrarna och folkhögskolorna.

Stödet behöver komma från nationellt håll, men vi måste bli fler som vågar ta ställning och prata om kulturens roll i vårt samhälle. Vi behöver ha diskussionerna i EU-debatten, i Riksdagen, i Regeringen, i Regionfullmäktige, på arbetsplatsen, i föreningarna och bland våra vänner.

Vi behöver bli ännu bättre på att visa på vad den regionala kulturen levererar och hur den byggt en kulturell infrastruktur som kan ge de många människorna oavsett bostadsort närheten till upplevelserna eller utövandet.

Länsteatrarna, stödet till de fria utövarna ute i landet och till folkbildningen bildar den grund på vilka vi alla kan stå när vi vill förstå samhället och nutiden.

Det kan aldrig vara så att den rättigheten enbart skall koncentreras till delar av landet eller vissa grupper i samhället.