onsdag 25 september 2019

Kultursamverkansmodellen riskerar att tappa i förtroende och urholka regional kultur

Ett par dagar i Stockholm med kulturfrågor och möten med andra regionpolitiker som ansvarar för kulturfrågorna på hemmaplan.

Dagarna innehåller också möten med Statens Kulturråd, Kulturdepartementet och kulturminister.

Viktiga samtal om regionala kulturens betydelse, utmaningar, finansiering, betydelse för hela landets utveckling.
Samlade regionala kulturpolitiker

I grunden handlar det dock ofta om ekonomin och i detta fallet statens andel i den sk Kultursamverkansmodellen, som sammanbinder statens önskemål och finansiering med regionernas.

Den regionala kulturen kläms ofta ekonomiskt mellan tuffa besparingar i Regionerna, ofta beroende på ökande kostnader för sjukvården och en urholkning av det statliga stödet via Kultursamverkansmodellen som inte ger uppskrivningar som ens räcker till exempelvis lönekostnadsökningar i regionernas kulturbudgetar.

Rent krasst är det så att regionernas andel i finansieringen av denna sk Kultursamverkansmodell hela tiden ökar, när Statens finansiering urholkas och regionerna tvingas att ta ekonomiskt ansvar även över detta ”glapp” för att inte behöva montera ned den kulturverksamhet som man har.

Det innebär att kostnaderna för tex Länsteatrarna, Museerna, musiken hela tiden ökar för regionerna, utan statlig kompensation - på sikt kan det också urholka förtroendet för staten och hela modellen kring samverkan.

Sanningen är ju samtidigt att kostnaden för staten att fullt ut kompensera för kostnadsökningar är småpengar i hela den statliga budgeten, men vore en viktig markering och insats för kulturen i hela landet.

Visserligen har regeringen satsat mer pengar på kulturen totalt, men det landar utanför samverkansmodellen och ger alltså inte stöd den vägen till regionalt producerad kultur.

Vi kan bolla med budgetar och siffror i all oändlighet, men i grunden är denna ekonomiska urholkning ett verkligt hot mot inte bara kulturen, utan också mot demokratin.

Jag är i grunden glad för de statliga institutionerna - slarvigt inräknat också Riksteatern, för att de också turnerar i landet. Dock är det en milsvid skillnad mellan kultur producerad i huvudstaden som turnerar i landet och den regionalt eller rent av lokalt producerade kulturen.

Den regionalt producerade kulturen speglar ofta skeenden och händelser förankrade i regionen och bland människor boende där. Det skapar igenkänning, stolthet och regional förankring - samtidigt som det skapar kulturkompetens och arbetstillfällen för kulturarbetare.

När staten eller nationella media inte uppmärksammar detta, blir resultatet frågor kring regional kulturs betydelse, kvalité och berättigande.

Om nationell media inte intresserar sig, om staten inte kompenserar för lönekostnadsökningar - ja, är vi då viktiga, var då teaterföreställningen på Länsteatern verkligen så bra som man trodde eller har de regionala berättelserna någon plats i kulturlivet.

De frågorna har också betydelse för demokratin, yttrandefriheten och hela landets fortlevnad.

De regionala och lokala politikerna får aldrig ställa kulturen mot sjukvård, äldreomsorg eller skola - då blir kulturen en ständig förlorare.

På samma sätt måste staten via Regering och Kulturråd visa att den regionalt producerade kulturen gör skillnad och är en del i allt från regional utveckling till värnandet av den fria kulturen, yttrandefriheten och demokratin.

Då räcker det inte med så små uppskrivningar av stödet via Kultursamverkansmodellen att de inte ens räcker till kostnadsökningarna i regionerna eller än mindre till utveckling av den regionala kulturen.


Något bättre måste till!