I skuggan av de stora debatterna i Europa och världen, där debattklimatet ofta byggt på att kalla motståndarna eller politikerna för lögnare eller långt från verkligheten växer liknade - ofta arga argumentering fram på regional och lokal nivå.
Det kan möjligen förklaras med att människor som känner sig utanför, som inte ser förbättringar kring sin egna situation - utan snarare försämringar, som inte har ett bra boende, inget arbete och ingen möjlighet till inflytande. Då har de etablerade partierna ett problem som de måste ta tag i, men i många fall används denna mästrande metod av redan i samhället etablerade människor som det numer ofta ledande sättet att pressa fram sin uppfattning.
Det är en skrämmande utveckling som vi måste motverka genom fler samtal och bättre inställning till varandra.
Ann-Marie Johansson (S) vid Regionhearingen i Östersund
Lördagens möte i Östersund som arrangerades av starka motståndare gick i samma anda, där man gärna skrattade åt motståndarna och redan innan producerat en debattartikel, där man offentligt från Hela Sverige ska Leva valde att kalla politikerna för lögnare.
Vid mötet fanns det dessvärre ingen chans till oss politiker som har det yttersta ansvaret att berätta om hur det regionala utvecklingsansvaret som egentligen är grunden till hela regionindelningen fungerar.
Vi hade aldrig chans att berätta om alla de medel som vi erhåller för att utföra uppdraget i vår region - inte heller om den konkurrenssituation som finns om alla dessa medel och som vi måste slåss om gentemot enormt starka regioner.
Dessvärre fick läkarföreningens ordförande stå oemotsagd när hon lite raljant uttalade att det enbart var sjukvården som var intressant för henne - det andra intresserade inte henne.
Det blir märkligt, när vi vet att uppdraget som vi har från staten handlar om att använda dessa medel och dessa verktyg så som regionala utvecklingsmedel till projekt, företagsinvesteringar och utveckling. Vi har också infrastrukturmedel, medel till kulturen, miljö, integration osv.
Alla dessa medel skall ge oss en sådan utveckling att vi ökar skatteintäkter som kan finansiera bla den så viktiga vården.
Direkta felaktigheter fick också sägas från scenen, där man ville få det att framstå som om de andra regionerna eller landstingen i norr struntar i oss vad tex gäller nattågstrafiken.
Nu stämmer ju inte detta, eftersom vi vid uppvaktningar av Trafikverket haft stöd från de övriga och där vi dessutom får gemenast stöd från dem vid argumentation för våra infrastrukturbehov.
Regionfrågan blir till en märklig fråga när debatten blir sådan att politikerna som är positiva sätts i rent taskig dager och där argumenten blir misstänkliggörande.
Hela Sverige ska Levas arrangemang blir ett tråkigt komplement till detta, där all fakta inte får utrymme och där både samtalsledaren i förväg tagit ställning och dessutom har uppdrag från Region Halland att driva deras röst för ett starkt nej.
Slutligen måste man dock konstatera att det inte är en fråga vare sig för kommunala eller Regional politiker, utan frågan om hur ett lands skall indelas alltid måste ligga hos Regeringen och hos riksdagen.
Regionens politiker kan ju möjligen tycka till - och det gör vi, men vare sig en regional folkomröstning eller våra ställningstaganden kan leda till beslut. Det är synd då att en fråga som ligger på nationell nivå leds till att uppfattas som regional och som om det är den regionala politiken som är bovarna.
Jag kan i grunden var mycket kritisk till detta eftersom ett regeringsansvar som också måste handla om förankring läggs på de regionala politikerna som om de är dessa som är de ”fula fiskarna”.
Ett sådant läge kan inte försvaras och bidrar inte till förtroende för politiken - även om jag i grunden tycker att frågan är av mer organisatorisk art än ideologisk.
Nu tror jag i grunden på samarbetet i stället för utanförskap och väljer också med erfarenhet från mina möten med övriga politiker i norr att inte misstänkliggöra deras syften.
Jag känner också att det i grunden är en organisatorisk fråga som riskerar att överskugga ännu viktigare frågor som solidaritet, rättvis fördelning, utbildningsfrågor, äldreomsorg, arbete och ideologi om det skulle hamna i en valrörelse.
Det är dessutom om man ändå skall se på frågan, en demokratifråga eftersom vi just nu har ett antal samverkansarenor kring sjukvården, kulturen, europapolitiken, infrastrukturen där politiker ingår som inte är direkt valda av människor. Dessa indirekt tillsatta politiker skulle minska till förmån för en gemensam direktvald organisation.
Jag tror att det vore bra om regeringen tog ställning i detta för att vi skall få en lite mer jämställd styrka på landets olika delar. Då skulle vi få utrymme för att fortsätta arbetet för ett starkt norr med ökad tillväxt och mer pengar till skolan, omsorgen, vården och mycket mer. Detta skulle då ske utan konkurrens som fallet skulle bli om vi ställdes utanför och de tre övriga landstingen bildade gemensam region - en stor stark i norr och en liten ensam region.
Om denna debatt också är ett tecken på att den sortens demokrati som vårt samhälle bygger på är på väg att raseras eller om det är något annat vet inte jag.
Det enda jag vet är att öppenhet, samtal, lyssnade är viktigt i samma stund som någon ändå måste ta ett beslut för att vi skall kunna gå vidare med det verkliga samhällsbygget som handlar om minskat utanförskap i alla lägen.
En organisatorisk fråga får aldrig överskugga att det ändå finns partier som vill sänka skatten för de av oss som redan har bra lön, partier som vill att våra gemensamma skattepengar skall gå rakt ned i bolagsägares fickor, som inte vill sänka skatten för pensionärer, som tycker att invandrare är tärande - den debatten får inte skymmas av en sådan fråga som Sveriges regionala indelning.
