Länsteatrarna, den regionala kulturen och folkhögskolorna försvarar demokratin och det öppna samhälle...

Det är ingen självklarhet, ingen absolut rättighet, inte alltid prioriterat, ibland tom bortglömt - men ändå finns den med oss i allt vi gör dag som natt…

Kulturen - detta så känsloladdade ord som alltid tycks förorsaka samtal, diskussioner eller debatt. 

När jag tilldelar Jonas Jonsson arbetsstipendium inom scenkonsten

Ändå är försvaret för dess existens eller fria utövande ofta tamt bland länders ledare eller utrymmet i statliga, regionala eller kommunala budgetar under besparingshot.

Vi kan självklart med glädje konstatera att kulturen i statens budget de senaste åren fått ökat utrymme, men samtidigt har läget för de regionala eller kommunala budgetarna försämrats i takt med att kostnader ökat och stöden stått stilla eller ökat minimalt.

Hotet från krympande ekonomi, begränsningar i möjligheterna till upplevelser eller kulturellt fritt utövande sker i vår omvärld, men allt för få tycks reagera på detta, trots att det sker i vår närhet i länder som ingår i den Europeiska Unionen…

Inte heller EU:s ledning eller medlemsländer vågar ta rejäl ställning mot begränsningar i yttrandefrihet eller det kulturella fria utövandet, när besvärliga domare byts ut, journalister fängslas eller förföljs, när TV-kanaler läggs närmare politiska partier och kulturarbetare arresteras eller trakasseras. 

I det stundande EU-valet måste demokratifrågan och därmed också det fria kulturutövande upp på agendan och in i debatten!

Demokratin och kulturen kan aldrig tas för givet och måttet på hur öppen en nation är måste alltid se ur perspektivet av hur fritt kulturarbetare kan verka i landet.

Även om de svenska förhållandena fortfarande är förhållandevis goda, finns det enorma skillnader mellan flertalet av de statliga institutionerna och den regionala kulturens förutsättningar.

Inte minst på scenkonstområdet kan vi se urholkningen av förutsättningarna för våra Länsteatrar, när statens uppskrivningar av stöden inte ligger i paritet med de ökande kostnader som våra länsteatrar har för löner, turnéer för att nå ut i landsorten och andra omkostnader.

I grunden innebär det minskade resurser om inte regionerna själva skjuter till de medel som snabbt kommer att saknas.

Den regionala kulturen och därmed Länsteatrarna har också andra ”yttre hot” som i grunden handlar om min inledning av texten - det tidvis svaga försvaret av dess existens…

Att som kulturinstitution befinna sig i en sjukvårdstung organisation, kan också innebära att den kostnadskrävande och prioriterade sjukvården ”slår ut” andra verksamheter som regionerna ansvarar för så som Folkhögskolor och kultur.

Estrad Norr på turné ute i landsorten

För de regioner som då också har låga skatteintäkter beroende på befolkningsmässiga grunder, få invånare och glest boende befolkning med stora avstånd som är kostnadskrävande blir det extra oroande med ökade kostnader i sjukvården som kan yttra sig som, i bästa fall frysta ersättningsnivåer - men i värsta fall rena besparingar för kulturen.

Kampen för demokrati, yttrandefrihet och ett öppet samhälle kan drivas genom ökat stöd för den regionala kulturen, länsteatrarna och folkhögskolorna.

Stödet behöver komma från nationellt håll, men vi måste bli fler som vågar ta ställning och prata om kulturens roll i vårt samhälle. Vi behöver ha diskussionerna i EU-debatten, i Riksdagen, i Regeringen, i Regionfullmäktige, på arbetsplatsen, i föreningarna och bland våra vänner.

Vi behöver bli ännu bättre på att visa på vad den regionala kulturen levererar och hur den byggt en kulturell infrastruktur som kan ge de många människorna oavsett bostadsort närheten till upplevelserna eller utövandet.

Länsteatrarna, stödet till de fria utövarna ute i landet och till folkbildningen bildar den grund på vilka vi alla kan stå när vi vill förstå samhället och nutiden.

Det kan aldrig vara så att den rättigheten enbart skall koncentreras till delar av landet eller vissa grupper i samhället.

"Förutom de betalda resorna har Robert Uitto en lön..."

...så uttrycker sig en sk samhällsjournalist i sitt bidrag till Regional utveckling av Jämtlands län. En underton och insinuerande skrivningar som också vill antyda att det enbart reses och att det tom reses för mer som är dolt i EU-pengar för min del.

För min del har det under det här året inte varit en massa resande för EU-pengar, men vårt Regionförbund har varit duktiga på att starta godkända EU-projekt som till stora delar bekostat möten och resor mellan oss och andra regioner i världen. 

Att journalisten inte är insatt i samhällsvetenskapliga frågor, i vad det Regionala utvecklingsansvaret innebär, hur EU och dess fonder är konstruerade är att beklaga och samtidigt oroande.

När Sverige betalar stora summor i EU:s medlemsavgifter ingår man sedan i arbetet med att utveckla Europa och dess Regioner. EU-medel i form av exempelvis projektmedel kan sökas och blir då ett slags återbetalning i form av regionalpolitiskt stöd från EU. Det är ofta Regioner, Landsting eller kommuner som är sökare av medlen, vars syfte är att utveckla regionerna, stötta samhällsutveckling, minska sociala klyftor och skapa arbete.

En av möjligheterna är att använda dessa medel för att samarbeta mellan olika regioner i viktiga utvecklingsfrågor och då ges möjlighet att med stöd av EU-pengar bekosta träffar, möten, arbetsgrupper och resor för att ansvarig från olika regioner skall kunna träffas.

Att Regionförbundets personal och olika samarbetspartners är duktiga i att bygga upp framgångsrika projekt är ju ett tecken på god framförhållning och vilja att påverka länets framtid.

Journalistan Karin Bångman i ÖP:S bilaga Affärer gör det istället till något fult att man reser för medel som är till just för detta. Medel som aldrig annars skulle ha hamnat i Jämtlands län eller ens i Sverige för att bidraga till just näringslivs- och samhällsutveckling...

Att Regionförbundet arbeta för att länet skall vara ett bra län att leva i, att bosätta sig i , starta företag i eller besöka som turist verkar vara ointressant för henne.

Dagligen arbetar Regionförbundets anställda med detta i form av lärare på våra folkhögskolor, kulturarbetare med barn- och ungdomsteater ute i länet, ALMI med stöd till nyföretagande, Länstrafiken med kommunikationer i länet. Vidare stöttar vi ekonomiskt organisationer, företag, turismens utveckling mm.

Att inneha det sk Regionala utvecklingsansvaret som vi nu har istället för länsstyrelsen innebär att samordna utvecklingen i ett län och avrapportera arbetet tillbaka till Regeringen.

Om allt detta nämner hon inget - inte heller att stora delar av resekostnaderna härrör till Länskulturens uppdrag att turnera i HELA länet, som är oerhört stort. (1,7 miljoner av resandet går dit...)

När det gäller politiken, så har vi uppdraget att leda och samordna allt detta regionala utvecklingsarbete, upprätta planer för utveckling, infrastruktur, utbildning mm. 

Vi är återhållsamma med resanadet, men när vi behöver påverka skrivningar och beslut om exempelvis infrastruktursatsningar till länet. Helt enkelt se till att kommande infrastrukturbeslut inte blir noll kronor till de Jämtländska vägarna, så ska vi uppvakta de som kan påverkas och då måste vi vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Inte ens EU-arbetet gör sig självt eller enbart av regeringen. Alla de miljarder som delas ut av Strukturfonderna följer ett program med kriterier som avgör hur stor utdelning vi kan ta del av - ingen annan än vi själva kan påverka det innehållet till vår fördel. Ingen annan slåss heller för att kulturpengar från staten blir så omfattande som möjligt eller att statsbidragssystemet utformas så att vi får rimlig ersättning.

Karin Bångman vill så split och framställa det Regionala utvecklingsarbetet som oviktigt, dyrt och innehållande en massa resor. På något sätt tycks hon dessutom tycka att förtroendevalda som reser till olika möten eller till beslutsfattare för att försöka påverka beslut skall betala resan själv, fast det ingår i uppdraget:

”Förutom de betalda resorna har Robert Uitto en lön....”

Vi har ett spännande uppdrag - fler borde komma med, eftersom varje röst för länets framtid är viktig och kan påverka beslut som är avgörande för oss och vår framtid.

Varje nytt företag, varje ny besökare och varje ny bofast invånare som deltar i att betala skatt bidraget till ökade möjligheter att bekosta vår gemensamma välfärd - vård, skola, omsorg...

Vi behöver en rimlig balans mellan vad vi lägger våra gemensamma skattepengar på. Direkt till välfärden, men eftersom välfärden är beroende av skatteintäkter som just nu sjunker beroende på utflytt, måste vi också våga satsa att antal procent av de kommunala och landstingsbudgetar vi har till regional utveckling för att med kultur, infrastruktur, utbildning osv skapa trivsel och attraktion.

Pengarna till Regional utveckling skall användas lika effektivt som till annan verksamhet för att ge bästa utfall - därför har vi numer ett Regionförbund som sköter allt detta samlat mellan kommunerna och landstinget, medan landstinget kan fokusera allt mer på den sjukvård som vi vill ge ökade skatteintäkter till.

Vi måste bli fler!

Jämtlands län vill och kan!