Det är just rädsla och fruktan man vill framkalla...

Ett av mina möten i Bryssel...

Är det återigen de mörka krafterna som slagit till med ett terrordåd - denna gång på Bryssels flygplats…

Att Bryssel under lång tid lagt under starka hot från terrorister är ingen nyhet, men när det händer på den flygplats som symboliserar porten till och från EU:s maktcentrum blir det otäckt påtagligt.

Dagens explosioner har precis inträffat när jag skriver dessa rader och vi vet ännu inte orsak eller syfte - vi kan bara spekulera, men samtidigt konstatera att det är i centrum av EU:s makt som händelsen inträffat…

Vi vet ännu inte något om antalet döda eller skadade…

Telefonen ringer - jag svarar och får information om att en bomb också exploderat på den tunnelbanestation som ligger närmast EU-parlamentet och vårt EU-kontor i Bryssel.

Hur många känner jag inte som dagligen passerar platserna och hur många gånger har jag inte själv befunnit mig i just den tullbanan eller passerat incheckningsdiskarna på Bryssels flygplats där bomberna detonerade…

Om än inte bekräftat som terrordåd, verkar det vara  ett slag mot oskyldiga människor och deras anhöriga, med det är också ett slag rakt in i det demokratiska systemet i Europa - väl avvägda platser som valts ut av galningar som inte skyr några medel för att skapa rädsla, fruktan och oro i vårt samhälle…

Det är ju också i Bryssel som vi alla möts som vill finna samarbete, påverka den egna regionens framtid inom EU, det är här som påverkansarbete sker och det är hit som vi alla regionala företrädare reser...

• Det känns just nu som slitna ord - använda allt för många gånger, men jag säger det igen: Vi kan inte låta dessa galningar vinna striden om öppenheten och demokratin, vi måste leva vidare i ett öppet Europa samtidigt som samarbeta mot terrorismen måste bli ännu effektivare.

Vi kan aldrig skydda oss till hundra procent, förövarna väljer platser noggrant och utnyttjar obevakade platser med stora folkmassor - incheckningsdiskarna vid flygplats är en sådan plats, dit man ostört kan forsla vapen och bomber - säkerheten finns först efter säkerhetskontrollerna på väg in i de inre delarna av flygplatserna.

Nyss var det Paris, flera terrordåd i Afrikanska länder - nu Bryssel…

Vi känner just nu oro som övergår i ilska, men vi får aldrig låta det övergå i något urskiljningslöst hat vänt mot oskyldiga grupper. 

Vi måste fortsätta vara bestämda i kampen för öppenhet och demokrati, våga träffas på gator och torg, visa att vi äger våra gemensamma offentliga platser och inte låta galningar stoppa våra möten människor emellan på restauranger, pubar och mötesplatser.

Självklart skall vi vara vaksamma, men inte låta oss kuvas.

Det är våra gator och torg - inte galna terroristers!

Idag oroas vi och sörjer drabbade, men vi visar också beslutsamhet i kampen mot ondskan!

Jag vill ta min dubbla espresso i trygghet...

Flyget till Stockholm i morse - ett lunchmöte och sedan lite kaffe på en av Stockholms många caféer.

Ovanligt många poliser på Centralstationen - tänker tanken att jag heller går direkt ut istället för genom folkmassorna på stationen.

Läser i tidningen att ovanligt få åkt med tunnelbanan denna morgon och istället tagit sig på arbetet på annat sätt.

Tar fram min dator och skriver några rader medan den dubbla espresson slinker ned på caféet och funderar över vad alla denna ondska ställer till med - hur lätt vi går i fällan och i den framkallade rädslan börjar stänga om oss, sprida rykten, känna oro för andra, sammanblandar flyktingar, tiggare och färjade med dessa mördare.

Ser igen i tidningen att man i USA efter händelsen i Paris vandaliserat en moské mitt i denna rädsla och detta hat.

• Ska vi vara rädda - ja det är fullt naturligt, men rädslan måsta vara kontrollerad och får inte ta över så att dessa satans terrorister vinner.

De vill ju inget annat än att jag skall vara rädd när jag sitter här på caféet, känna obehag över att någon annan som sitter här gör det med onda avsikter…

Jag vill dricka min dubbla espresso här i Stockholm, jag vill göra det ensam i trygghet, tillsammans med vänner eller familj.

Jag vill dricka min dubbla espresso i Makedonien, i Paris, I Helsingfors och i Köpenhamn - ja var stans där jag hittar ett mysigt café vill jag kunna göra detta och möta bordsgrannens blick med ett leende.

Jag vet att vi alla lever med fördomar, men dessa är till töö att bekämpas. 

När jag får inlägg på min öppna Facebooksida som antyder att vi släpper in terrorister i Sverige hur som helst, när man drar paralleller med islam och muslimer å ena sidan och dessa satans terrorister från IS å andra sidan har vi hänfallit till det som så många vill….

Jag raderar inläggen och låtsas ett tag som om de aldrig skrivit, men påminns snabbt om att det enbart var orden jag raderade - inte uppfattningen och rädslan…

Det är klart att vi i Sverige skall ingå i kampen mot terrorverksamheten, men vi måste också bekämpa grunden för det i vårt land - nämligen fattigdom, utanförskap och en allt för senfärdig integration.

Människor som levt här länge likaväl som våra nyanlända vänner måste känna sig behövda och känna gemenskap - ingenting är farligare än att vi snabbt får utanförskapsboenden där onda krafter tränger in och värvar.

Vi kan alla göra vår del och härligt vore om Sverige blev känt för en integrationsverksamhet värd namnet som tar vara på nyanländas kompetens, vilja och drömmar.

På hemmaplan i Jämtland Härjedalen pågår ett antal projekt inom integration som jag har stora förhoppningar på - alla behövs oavsett om det är genom att säga ifrån i samtal som urartar eller direkta insatser bland våra nyanlända.

Så är espresson slut och jag vågar kosta på mig ett leende till damen mitt emot mig på caféet, när jag går ut i ett regnigt Stockholm på väg till nästa möte….

Jamtli stoppar Lars Vilks

Det har gett rubriker runt om i landet, när Museichefen Henrik Zipsane på Jamtli i Östersund i samråd med delar av sin styrelse stoppar den omstridde konstnären Lars Vilks att deltaga med verk på museet. 

Någon röst kallar det för begränsning av yttrandefriheten och att ledningen för museet inte vågar vara kontroversiella.

Påståendena är fullständigt felaktiga och tagna ur luften, eftersom Jamtli gått i spetsen för många kontroversiella satsningar och initiativ med konsten och utställningar som verktyg.

Lars Vilks har under åren gjort sig känd för många kontroversiella uttalanden och skapelser, vilket i sig varit lovande. Dock är det så att gränsen nu kan anses nådd, när han deltager på den antimuslimska konferensen i New York den 11:e september.

En konferens som arrangeras av den antimuslimska extremhögern i USA genom föreningen SION.

Jamtli har ett politiskt uppdrag att verka för öppenhet, mångkultur och mångfald. 

Greppet kring liknande frågor har Jamtli hanterat lysande genom exempelvis utställningar så som Urjämten som en gång för alla utmanade spirande resonemang om den specielle Jämten med bättre egenskaper än andra ariska släkten. En utställning som vållade debatt, men som resulterade i att ljusskygga resonemang kom till ytan och avslöjades. Tuffa frågor som legat som arv från historiens tidigare museechefer och inställningar till utställningar som skulle beskriva den typiske urjämten.

Jamtli vågar och ett led i detta är att våga ta ställning till högerextrema rasistiska tendenser genom att just våga sätta gränser.

Personligen tycker jag att vi skall vara stolta över en museiledning som vågar stå för den öppenhet som vi politiskt anser skall råda i hela vårt län.

Jämtlands län skall vara välkomnande och ett län som står för solidaritet, mångfald och öppenhet - inte ett län som släpper in rasistiska tendenser i vardagen.

I mångfalden finns en kraft som vi behöver och är beroende av oavsett om det handlar om kön, etnicitet, sexualitet, funktionshinder eller andra positiva olikheter. Avvikelser mot ”normen” kan ge drivkraft och spänning. Vi accepterar inte diskriminering på grund av något som gör oss människor unika - varken i arbetslivet eller i samhällslivet i övrigt. Jämlikhet är inte frihetens motsats, det är dess förutsättning.

Att våga säga nej är ibland ett utmärkt sätt att våga skapa debatt.

Tack Jamtli för detta!

Är Norge den kraft som Europa behöver...

Demokratin och solidariteten går aldrig att ta för given. En dag som denna, den 22 juli, minns vi händelserna i Norge förra året med avsky. Samtidigt imponeras vi av Norges beslutsamhet i att fortsätta kampen för ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. 

Minneshögtiderna är rörande, men ger kraft och mod i tron på solidariteten. De unga socialdemokraterna som samlats för att minnas tillsammans med anhöriga och demokratiska ledare får oss att ta nya tag och, om inte förstå - så åtminstone inse vidden av Norges öppna budskap i en så utsatt situation.

Det är lätt att ta till hat och till och med tillåtet i korta stunder, men så mycket svårare att älska och kämpa för just öppenhet och mångfald.

Mikael Wiehes tal och sång tar oss ut från Norge och in över Europa, där han påminner oss om hur den allt svårare ekonomiska situationen sätter oss i ett läge där fanatiker, men också andra lätt tar fasta på beskyllningar som hamnar på andra folkgrupper och främmande kulturer.

Uttryck som: Det är judarnas fel, det är zigenarna eller muslimerna som orsakat problemen - hörs allt oftare från främlingsfientliga grupper runt om i Europa, som ett enkelt svar på problemen.

Etablerade partier hakar på och många av oss står endera handfallna eller mållösa.

Det är lätt att falla i hat eller enkla förklaringar i svåra tider, men dess större att kämpa för kärleken, sanningen och demokratin. 

När Danmarks Statsminister berömmer Stoltenbergs insatser för att omedelbart tala om  öppenhet, solidaritet och demokrati är det en viktig reflektion, som också avspeglar den norska socialdeokratiska ungdomsrörelsens inställning och kamp efter Utöyahändelsen.

I grunden är det något unikt och som på många punkter skiljer Norsk fredspolitik mot exempelvis USA:s hämdreaktioner den 11 september...

I ett Europa med växande klyftor, försämrad ekonomi och växande främlingsfientlighet är det den typen av solidariska ställningstaganden som behövs. Ställningstaganden för öppenhet gjorda inte bra av ett lands politiska ledare, ett drabbat parti - utan också av ett helt folk.

Norges beslutsamhet imponerar, men lyfter också fram tanken på att det är ett land med den politiska inställningen som är det som ett snart sargat Europa behöver.

Frågan är om det inte är Norges beslutsamhet i frågan om öppenhet, mångfald och demokrati som måste visa vägen och ges plats i den Europeiska politikens centrum. Ett icke EU-land blir kanske de som löser Europas problem och som slutgiltigt avvisar främlingsfientliga krafter i tunga tider.

Har Norge den platsen i den Europeiska politiken just nu - och om inte, hur ger vi dem detta?