Det är trots allt verklighet - smittan, kampen, kulturen, Eva Hellstrands givande av skattemedel till privat sjukvård och 1:a maj...

Är det verklighet, eller är det fiction… Ja, ibland vaknar man liksom upp och konstaterar att det är verklighet, men tillståndet med corona känns otroligt verklighetsfrämmande.

1:a maj i år, firar vi med budskap via nätet...

Under hela smittan har det debatterats flitigt från alla håll om dess orsak, verkan och bot - inte minst har de som bör anses som mest insatta kritiserats av sanslösa amatörer för att inte göra rätt eller tillräckligt.

Allt ifrån okända privatpersoner till framträdande kändisar  har kommenterat och gett goda medicinska råd, som om samtliga var utbildade virologer…

För min del har det handlat om att lita på myndigheterna - vilka de flesta tycks göra, bidraga med egen försiktighet, men samtidigt ta ansvar för de områden som jag som förtroendevald har ansvar för.

Regeringen har gjort mycket och kan göra mycket tack vare en ansvarsfull och Socialdemokratisk ekonomisk politik som gör att vi nu kan nyttja besparingar i ladorna i en tid av behov.

På regional och kommunal nivå försöker vi mildra de negativa effekterna på näringsliv, kultur infrastruktur - men utmaningarna är stora och vårdens kostnader stiger av förklarliga skäl.

Många är dessutom ”hjältarna” i dessa tider - inte enbart vård- och omsorgspersonal, utan alla de som ser till att vardagen fungerar genom att upprätthålla skolor, förskolor, buss- och tågtransporter, butiker - men också de kulturarbetare som hittat nya vägar att nå ut med sina produktioner. 

För min del är kampen för kulturens existens oerhört viktig och blir dessvärre ofta ställd mot tex sjukvården i svåra tider. Då ska man veta att när kulturen ställs mot sjukvård, omsorg och skola blir den alltid en förlorare! 

Vi måste våga avsätta delar - inte enbart de 500 miljonerna som Kulturministern ger i ”corona”-pengar till kulturen, utan även regionala medel och små delar av de förstärkningar på över 15 miljarder hittills som regeringen avsatt till kommuner och Regioner.

Ett samhälle utan kultur är ett fattigt samhälle, som dessutom riskerar att fallera demokratiskt. Som ordförande för Länsteatrarna i Sverige, ser jag omedelbara behov även till de regionala scenerna, som i sin tur måste kunna engagera bla frilansande kulturarbetare både i höst och kommande vår…

Det är stora utmaningar för oss alla och inte minst för de som insjuknat av Corona, har nära anhöriga som är sjuka eller mist någon när och kär i denna pandemi - därför måste vi gemensamt fortsätta att ta ansvar.

De flesta av oss gör detta, men när tiden går infinner sig en felaktig känsla av att det har lugnat ned sig, inte längre är så farligt, men över 100 personer ser ut att avlida varje dygn och långt fler insjuknar eller blir smittande i vårt land - faran är INTE över!

Det är därför jag oroas över restauranger som inte följer reglerna, människor som inte håller avstånden, utan sätter sig alldeles intill andra i bussen trots att det finna andra utrymmen, människor som umgås intensivt i tron att bästa vännen inte är smittad.

Det samma gäller alla de som fortsätter att gå till sitt arbete, umgås med arbetskamrater, sitter i möten - trots att de har möjlighet att arbeta hemifrån - faran är INTE över. 

Resonemanget, att jag behöver gå på arbetet av solidaritet för de som inte kan arbeta hemifrån är rent nonsens - ja, många måste gå till sitt arbete, men det är av solidaritet över att inte bli smittad och föra smittan vidare som vi arbetar hemifrån, om vi kan.

Nu fortsätter vi distanseringen, som i grunden är så otroligt tråkig. Vi använder istället videomöten i arbete, men även privat. Arrangerar distansmiddagar och After Works via videomöten, ringer våra gamla anhöriga ofta och hjälper dem med det som behövs.

För min del tillhör jag kanske en riskgrupp med min lite besvärliga astma, men det är i huvudsak av oro för mina gamla och svaga föräldrar som jag avstår från fysiska möten och jobbar hemifrån - jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig att jag burit smittan vidare till dem enbart för att jag inte hållit distansen…

Nu har vi sista april, de stora majbrasorna och arrangemangen är inställda - men vi kan väl småelda lite, kanske äta lite gott, ringa vänner och ändå fira mitt i eländet, eftersom vi behöver det.

I morgon är det 1:a maj och jag skulle ha talat i Åre på denna så historiska och fortsatt viktiga dag för solidaritet, rättvisa och demokrati - och för ”Ett starkare samhäll” där alla bidrager och samtidigt känner tryggheten i att få tillbaka när man behöver det.

Många socialdemokratiska organisationer har valt att fira via nätet, visa upp spännande och viktiga budskap genom bilder på 1:a maj-plakat, spela in budskap eller sända tal.

Vi ”ses” under fanorna och fortsätter att vara rädda om varandra och driva kampen om rättvisa och solidaritet genom en Socialdemokratisk politik för alla.

Inte minst är protester nu behövliga på 1:a maj i min hemmaregion, Jämtland Härjedalen, där de borgerliga, mp med stöd av  SD valt att skänka bort 25 miljoner till de privata sjukvårdsutförarna eftersom man tycker det är rättvist, trots att det inte behövs...          Resonemanget är att när den offentliga primärvården gått back med den summan, bör de privat få samma summa trots att det inte är nödvändigt i någon slags "aktieutdelning"... Det gör man i tider av corona, när personal får jobba extra och pengar saknas - oansvarigt, pinsamt och förkastligt!!!

Eller som Kalle Olsson (S), Riksdagsledamot uttrycker det:

"Nyligen uttryckte regionrådet Eva Hellstrand (C) att de 110 miljoner som tillfaller Region J/H i krisstöd inte räcker:

 ”Det kommer att krävas mer resurser”. 

Så kan det vara, coronakrisen är djup och konsekvenserna i dag närmast omöjliga att överblicka. Just därför är det smått skandalöst att samma regionråd nu skriver ut en check på 25 skattemiljoner till länets privata vårdgivare."

Väl mött 1:a maj!