tisdag 19 maj 2020

Ett samhälle utan bildning och kultur, är ett fattigt samhälle även i Coronatider....


Det känns som en evighet, sedan coronapandemin konstaterades som en pandemi och vi alla började ta läget på allvar.

Dagarna flyter på märkligt, med oerhört få sociala möten - men allt fler distansmöten och sammanträden.

Robert Uitto 

Vi lär oss en del av detta kring tekniken och möjligheten att just ”mötas” pådistans, vilket vi får ta med oss in i den vanliga vardagen när den återkommer.

Att slippa resa på alla möten är möjligt, samtidigt som saknaden av dessa riktiga fysiska möten är oerhört stor - inget småprat, inga snabba samtal med lösningar, ingen riktig känsla för vad alla mötesdeltagare egentligen känner i en fråga….

Mycket går verkligen att lösa på distans, men absolut inte allt…

En del av min vardag handlar om att som ordförande i Länsteatrarna i Sverige leda organisationen, hålla mig uppdaterad, agera för den regionala scenkonstens bästa och nu i coronatider försöka påverka den utsattheten som scenkonsten och kulturen i stort står mitt i.
…ingen fysisk publik, inkomstbortfall, inga uppdrag till våra frilansande konstnärer, men väl så bra föreställningar via nätet - men också ett exempel på hur det omöjligen går att ersätta rent fysisk scenkonst med föreställningar på just nätet och ge samma upplevelse… Scenkonsten längtar tillbaka till sin fysiska publik och förhoppningsvis längtar publiken tillbaka till sin teater…

Det är många verksamheter som har det tufft - jag och min familj har försökt att dra vårt strå till stacken genom att i princip varje dag göra ett lokalt stödköp ibland det lokala näringslivet, restaurangerna, kaféerna och matproducenterna i hopp om att det gör skillnad om fler gör på liknande sätt. Och vi gör det gärna!

Utsattheten är däremot stor för många grupper i samhället och jag tänker bland annat på våra Folkhögskolor som på ett fantastiskt sätt är en mötesplats för utbildning, bildning, kultur och demokrati En mötesplats som ger medvetna unga chansen att utbilda och bilda sig inom diverse olika hantverk och yrken - men som också är den arena där unga som inte klarat grund eller gymnasieskolan ges en andra, tredje eller fjärde chans till återupprättelse och en ny väg framåt i livet. Här möts de alla - de medvetna, de osäkra, de nyfikna och vägleds av lärare och personal i att lyfta det som varje individ behöver för vidare studier, en ny chans i livet eller ett arbete. Samtidigt är Folkhögskolan en arena som just utvecklar samtalet, bildningen, kulturen och demokratin så som ingen annan utbildningsform eller arena. 

Nu hotas många skolor av en enormt skral ekonomi i Coronans spår, där en konkurs skulle hota kanske de mest utsatta unga på ett brutalt sätt - vilken arena skulle då ge dessa en ny chans och vilken arena skulle så tidigt bana väg för fortsatt demokratiskt samhälle och bildning…

För mig är det oroande och viktigt att lyfta dessa frågor - ett samhälle utan bildning och kultur är ett fattigt samhälle.

Det måste finnas en skärv över - en liten del av alla de miljarder som regeringen nu ger till Regioner och kommuner som skulle unna landa i den regionala eller kommunala kulturen - men också en slant över för att bibehålla våra folkhögskolor, som dessutom kan komma att behövas i såväl fortbildningssyfte som bildningssyfte under Corona och i spåren efter den….

Alla vet att sjukvården och omsorgen är oerhört centrala, men ett litet mod att också stötta kulturen är viktigt för ett samhälle - det modet måste vi politiker ha även i tuffa tider - eller kanske allra som mest i just tuffa tider…

Om sjukvård och omsorgs ställs mot Kulturen - blir Kulturen alltid förloraren…

På det privata planet handlar det om att skydda sig själv, men också fortsatt ta ansvar för andra och då  inte minst de äldre.

Jag är orolig och blir mer orolig, när en hel del tycks tro att det hela är över och man inte längre vill eller orkar hålla avstånden.
Jag har gamla föräldrar och en mycket svag mamma som verkligen lever mitt i riksgruppen - jag vill inte bli smittad, inte bära med mig viruset och bära hem det till henne när jag och min familj måste hjälpa dem med diverse saker inklusive inhandling av mat.

Fortsätt håll avstånden och var noga för allas skull.

Arbeta hemifrån alla ni som kan - det handlar inte om solidaritet att gå på arbetet enbart för att vissa arbetskamrater har arbetsuppgifter som ställer krav på att de måste finnas på plats - solidaritet just nu är att hålla sig distanserad för att fortsatt minska smittspridningen…

Till de som måste finnas på arbetsplatsen måste vi gi ge skydd och stöd på olika sätt.

Privat kan vi träffas ute nu när solen verkar vara på väg, men även där hålla avstånden och inte som en del sitta nära, tränga sig på som om allt var normalt.

Nu tar vi han om varandra och vårt gemensamma samhälle.

Tack alla ni som just nu kämpar vidare i era yrken för att vardagen skall fungera för alla oss andra!

torsdag 30 april 2020

Det är trots allt verklighet - smittan, kampen, kulturen, Eva Hellstrands givande av skattemedel till privat sjukvård och 1:a maj...



Är det verklighet, eller är det fiction… Ja, ibland vaknar man liksom upp och konstaterar att det är verklighet, men tillståndet med corona känns otroligt verklighetsfrämmande.


1:a maj i år, firar vi med budskap via nätet...

Under hela smittan har det debatterats flitigt från alla håll om dess orsak, verkan och bot - inte minst har de som bör anses som mest insatta kritiserats av sanslösa amatörer för att inte göra rätt eller tillräckligt.

Allt ifrån okända privatpersoner till framträdande kändisar  har kommenterat och gett goda medicinska råd, som om samtliga var utbildade virologer…

För min del har det handlat om att lita på myndigheterna - vilka de flesta tycks göra, bidraga med egen försiktighet, men samtidigt ta ansvar för de områden som jag som förtroendevald har ansvar för.

Regeringen har gjort mycket och kan göra mycket tack vare en ansvarsfull och Socialdemokratisk ekonomisk politik som gör att vi nu kan nyttja besparingar i ladorna i en tid av behov.

På regional och kommunal nivå försöker vi mildra de negativa effekterna på näringsliv, kultur infrastruktur - men utmaningarna är stora och vårdens kostnader stiger av förklarliga skäl.

Många är dessutom ”hjältarna” i dessa tider - inte enbart vård- och omsorgspersonal, utan alla de som ser till att vardagen fungerar genom att upprätthålla skolor, förskolor, buss- och tågtransporter, butiker - men också de kulturarbetare som hittat nya vägar att nå ut med sina produktioner. 

För min del är kampen för kulturens existens oerhört viktig och blir dessvärre ofta ställd mot tex sjukvården i svåra tider. Då ska man veta att när kulturen ställs mot sjukvård, omsorg och skola blir den alltid en förlorare! 
Vi måste våga avsätta delar - inte enbart de 500 miljonerna som Kulturministern ger i ”corona”-pengar till kulturen, utan även regionala medel och små delar av de förstärkningar på över 15 miljarder hittills som regeringen avsatt till kommuner och Regioner.

Ett samhälle utan kultur är ett fattigt samhälle, som dessutom riskerar att fallera demokratiskt. Som ordförande för Länsteatrarna i Sverige, ser jag omedelbara behov även till de regionala scenerna, som i sin tur måste kunna engagera bla frilansande kulturarbetare både i höst och kommande vår…

Det är stora utmaningar för oss alla och inte minst för de som insjuknat av Corona, har nära anhöriga som är sjuka eller mist någon när och kär i denna pandemi - därför måste vi gemensamt fortsätta att ta ansvar.

De flesta av oss gör detta, men när tiden går infinner sig en felaktig känsla av att det har lugnat ned sig, inte längre är så farligt, men över 100 personer ser ut att avlida varje dygn och långt fler insjuknar eller blir smittande i vårt land - faran är INTE över!

Det är därför jag oroas över restauranger som inte följer reglerna, människor som inte håller avstånden, utan sätter sig alldeles intill andra i bussen trots att det finna andra utrymmen, människor som umgås intensivt i tron att bästa vännen inte är smittad.

Det samma gäller alla de som fortsätter att gå till sitt arbete, umgås med arbetskamrater, sitter i möten - trots att de har möjlighet att arbeta hemifrån - faran är INTE över. 
Resonemanget, att jag behöver gå på arbetet av solidaritet för de som inte kan arbeta hemifrån är rent nonsens - ja, många måste gå till sitt arbete, men det är av solidaritet över att inte bli smittad och föra smittan vidare som vi arbetar hemifrån, om vi kan.

Nu fortsätter vi distanseringen, som i grunden är så otroligt tråkig. Vi använder istället videomöten i arbete, men även privat. Arrangerar distansmiddagar och After Works via videomöten, ringer våra gamla anhöriga ofta och hjälper dem med det som behövs.

För min del tillhör jag kanske en riskgrupp med min lite besvärliga astma, men det är i huvudsak av oro för mina gamla och svaga föräldrar som jag avstår från fysiska möten och jobbar hemifrån - jag skulle aldrig förlåta mig själv om det visar sig att jag burit smittan vidare till dem enbart för att jag inte hållit distansen…

Nu har vi sista april, de stora majbrasorna och arrangemangen är inställda - men vi kan väl småelda lite, kanske äta lite gott, ringa vänner och ändå fira mitt i eländet, eftersom vi behöver det.

I morgon är det 1:a maj och jag skulle ha talat i Åre på denna så historiska och fortsatt viktiga dag för solidaritet, rättvisa och demokrati - och för ”Ett starkare samhäll” där alla bidrager och samtidigt känner tryggheten i att få tillbaka när man behöver det.

Många socialdemokratiska organisationer har valt att fira via nätet, visa upp spännande och viktiga budskap genom bilder på 1:a maj-plakat, spela in budskap eller sända tal.

Vi ”ses” under fanorna och fortsätter att vara rädda om varandra och driva kampen om rättvisa och solidaritet genom en Socialdemokratisk politik för alla.

Inte minst är protester nu behövliga på 1:a maj i min hemmaregion, Jämtland Härjedalen, där de borgerliga, mp med stöd av  SD valt att skänka bort 25 miljoner till de privata sjukvårdsutförarna eftersom man tycker det är rättvist, trots att det inte behövs...          Resonemanget är att när den offentliga primärvården gått back med den summan, bör de privat få samma summa trots att det inte är nödvändigt i någon slags "aktieutdelning"... Det gör man i tider av corona, när personal får jobba extra och pengar saknas - oansvarigt, pinsamt och förkastligt!!!

Eller som Kalle Olsson (S), Riksdagsledamot uttrycker det:

"Nyligen uttryckte regionrådet Eva Hellstrand (C) att de 110 miljoner som tillfaller Region J/H i krisstöd inte räcker:

 ”Det kommer att krävas mer resurser”. 

Så kan det vara, coronakrisen är djup och konsekvenserna i dag närmast omöjliga att överblicka. Just därför är det smått skandalöst att samma regionråd nu skriver ut en check på 25 skattemiljoner till länets privata vårdgivare."

Väl mött 1:a maj!

onsdag 18 mars 2020

Coronan slår hårt mot kulturinstitutioner, kulturarbetare och matställen - vi kan göra skillnad!


Corona var vi än går - en utveckling som inte är jämförbar med något annat i världen vad gäller sjukdomsspridning på oerhört länge.

Hur det än är med spridning, sjukdomsbild, dödlighet och annat är det svårt för oss som enskilda att tolka om åtgärderna som nu görs är befogade eller förhastade - det viktigaste är förmodligen att ändå ha förtroende för experter, myndighet, regering och beslutsfattare runt om i landet.

Facebook, TV, Radio och andra media fylls dock av egenutnämnda experter som tror sig veta bättre än alla andra experter - det är oroande och övertygar mig om att det är en svårbedömd situation.

Själva skall vi - även om de flesta som insjuknar inte blir väldigt sjuka - försöka hålla oss till råden om när vi skall stanna hemma, hur vi skall skydda våra äldre och hålla god hygien.

Rädslan för smitta tar sig dock uttryck som drabbar enskilda i form av arbetslöshet, risk för tappade inkomster - inte minst våra egenföretagare, kulturinstitutioner och frilansande kulturarbetare.

Vi kan fortsätta äta ute eller köpa med mat hem...


När restauranger eller matserveringar och cafeer gapar tomma utan direkt förvarning blir det oerhört sårbart och anställda måste varslas.

Det samma gäller våra kulturarbetare och teatrar

Personligen tror jag att vi även där måste ta vårt personliga ansvar och våga besöka våra favoritrestauranger eller beställa mat ifrån dem för avhämtning - jag vill inte se ”mitt” café tvingas stänga eller rent av gå i konkurs inte heller min favoritrestaurang.

Nu om någonsin behöver de vårt stöd, våra bidrag och våra besök för lunch eller middag. Kanske kan vi om vi känner att vi vill skjuta upp middagsbesöket istället köpa ett presentkort som hjälper dem med soliditeten.

Och vi tar ansvar - det värmer och glädjer mig att människor i dagarna gick ut för att handla lunch på en av favorit-gatuköken i Östersund. - Fast bestämda att stötta ägarna köpte man lunch - inne i matserveringen eller genom luckan utifrån. Det går bara vi vill.

När det gäller våra teatrar, scener och kulturarbetare är situationen lite mer komplicerad - deras intäkter kräver vår närvaro på föreställningarna och inne i teatersalongerna.
För att klara detta har många teatrar dragit ned på antalet som får bevista föreställningarna, skapat utrymme i teatersalongerna för att människor inte skall tvingas sitta allt för nära varandra. 
Många har tvingats stänga ned helt.
Andra kulturarbetare har funnit andra lösningar, där man på annat sätt minskat ned publiken genom tex små arrangemang.

För min del tänker jag också på Länsteatrarna i landet som har oerhört olika ekonomiska förutsättningar, där många är nära nog fullt finansierade av Regionerna - men några har högre krav på egenfinansiering genom egna biljettintäkter och andra arrangemang…

Hur ekonomin där skall lösas är just nu ett dilemma och en hotfull utmaning: Besparingar, högre ersättning från regioner som redan har tuff ekonomi, minskat utbud, sämre tillgänglighet till scenkonst i hela landet… Ja frågetecknen är många.

För det frilansande kulturarbetarna är hotet än mer påtagligt, när man plötsligt blir utan uppdrag, tappar sin inkomst och inte vet när nästa uppdrag skall komma igen.

Flera av kulturens organisationer och föreningar arbetar med frågan och jag vet att Kulturministern uppvaktas kring åtgärder för att minska det ekonomiska lidandet - här tror jag på ett ekonomiskt paket som snabbt tas fram för att minska konsekvenserna för kulturen.

Självklart är verkligheten sådan att människors liv och hälsotillstånd går före allt annat - men vi måste också kunna leva hyfsat normalt nu och framåt. Samhället måste bestå och ett samhälle utan kultur, är ett fattigt samhälle. Därför är det så viktigt att också kulturen, dess institutioner och dess kulturarbetare i olika former får människors, samhällets och nationens stöd för att klara den närmaste tiden.

Jag vill kunna dricka kaffe på mitt favoritcafé, käka min middag på den lilla kvarterskrogen, besöka konstutställningarna, lyssna på konserterna och se fantastisk scenkonst i hela landet  även efter den tid som just nu är tuff för oss alla och vårt samhälle.

Ta hand om varandra, försök stötta varandra - men skänk också en tanke till våra företagare inom café- och restaurangnäringen och våra kulturinstitutioner och kulturarbetare.


Tillsammans löser vi det mesta - även denna tuffa tid.

onsdag 4 mars 2020

Kampen för demokratin och yttrandefriheten undermineras av Moderaternas närmanden till Sverigedemokraterna...


Vad är det egentligen som händer med oss - hur har våra tankar, inställningar och uppfattningar om samhället kunnat förändras så snabbt och över så kort tid…

När Sverigedemokrater i Riksdagen börjar kräva kontroll över kulturens tolkningar och kulturens innehåll, när de också vill påverka och styra public services programutbud och kräver att SVT:s, SR:s och UR:s ledning skall kallas till riksdagen för att redogöra om programval…

Samarbete inom EU kring gemensam utveckling kräver öppenhet

Och ännu värre - när många av oss resignerat, inte reagerar eller tom kan uttrycka att det faktiskt ligger något vettigt i Sverigedemokraternas kultursyn och deras krav…

Hur fort glömmer vi eller hur lite ser vi eller vill vi se av demokratins och yttrandefrihetens krympande utrymme i länder nära oss.

Domare som inte passar politiska regimer avsätts, kulturarbetare som vågar kritisera regeringar jagas, hånas eller hotas, konstverk och och konstnärliga uttryck stoppas eller förbjuds, kritiska journalister hotas till tystnad och författare tvingas flytta från sina hemländer när de kritiserat samhällsutvecklingen i länder som till och med är medlemmar i vårt gemensamma EU…
Ett EU som vi gemensamt måste skydda från odemokratisk politisk klåfingrighet - jag vill leva i ett öppet och fritt Europa!

Grunden för demokratin måste alltid vara en helt fri media, fullständig yttrandefrihet och en kultur som helt fritt kan tolka, skapa och få oss att reagera över ämnen, samtiden, framtiden - eller välja att enbart skapa njutning och upplevelser. Klåfingriga ledare, politiker och makthavare skall hålla sig borta om vi inte vill ha ett samhälle som liknar George Orwells i 1984 eller om vi inte vill skapa ett samhälle byggt på osäkerhet, misstroende och angiveri.

Visst - kultur kan reta, göra en smått galen och tom få mig att bli arg, ledsen, glad - det är ju det som gör oss levande. - Den fria tolkningen och det fria uttryckssättet!

Det som också oroar allt mer är tidigare demokratiska partier så som Moderaterna och Kristdemokraterna som nu väljer att allt mer närma sig Sverigedemokraternas kontrollsamhälle, som visserligen för SD kan vara naturligt med en historia i nazistiska organisationer. - Men vägen till att KD och M skall gå så långt har fram till nu varit lång och otänkbar.
Nu bidrager de istället till att normalisera uttryck som handlar om att styra kulturens innehåll, lägga sig i det fria programutbudet i media och plocka ned eller gömma offentlig konst som inte passar politiken…


När moderaten  Micaela Löwenhöök i Skellefteå också anammar styrning av politiken blir det skrämmande.

När moderaten Saila Quicklund från Östersund vill närma sig SD för att krossa fackföreningarna och skyddsombuden känns närheten till SD:s politik otäck.

När KD och M på Riksdagsnivå nu öppet samtalar och samarbetar med SD är risken uppenbar att de kommer att forma ett framtida regeringsalternativ, där Sverigedemokraterna blir en självklar samarbetspartner eller rent av en del i regeringen…

Hur ser det samhället ut och hur skulle tex effekten bli i vårt land kring yttrandefrihet och när kan vi komma att se en Kultur- och demokratiminister som är Sverigedemokrat?

Den tanken är svindlande, men inte otänkbar!

Hur vill vi ha vårt samhälle och hur många av er är beredda att slåss för demokratin, öppenheten och yttrandefriheten?


Jag ansluter mig till kampen nu!

söndag 16 februari 2020

Demokratin går förlorad, när politiker överlåter besluten till icke demokratiskt valda tjänstepersoner...


Angreppet på demokratin i vårt land oroar mig. Det sker både medvetet och genom slarv. Självklart skulle det vara förmätet att jämföra med händelserna i tex Turkiet, Polen, Ungern - men bara att det sker och ofta utan att vi ser det, talar om det eller ens oroas över det är skäl nog för mig att lyfta frågan. 

Demokrati i mötesrummet

Dels handlar det om att kommunala och regionala politiker tar sig friheten ett begränsa yttrandefriheten genom att stoppa, plocka bort eller öppet kritiserar tex offentlig konst, författare och skribenter.

Det värsta där är att många av oss struntar i det, låter det ske eller rent av börjar hålla med…

För mig är det tydligt att det som tidigare börjar med begränsningar inom kulturens frihet, i yttrandefriheten - och sedan slutar i något mycket större och värre.

Människors flykt från de vanliga partierna till partier som är i grunden extrema, nationalistiska och många gånger har en historia från naizismen ser vi i hela Europa - kanske i hela världen och definitivt även i vårt land.

Oro, utanförskap, känslan av att de vanliga partierna inkluderat Socialdemokraterna inte längre ser mig, hör mig eller förstår min oro skapar det utanförskap som gör att man hittar till den typen av partier, som kommer med enkla förklaringar och som gärna hittar grupper i samhället att skylla allt på.

Här måste vi återta förtroendet för politiken, demokratin, yttrandefriheten, den fria kulturen och oss Socialdemokrater.

En utmaning som dessutom försvåras genom att det även finns andra krafter inom politiken i kommuner och regioner som medvetet vill hålla avstånd till de svåra besluten och lämna över sådant till anställda tjänstepersoner.
Den metoden är tydlig i hela landet, där borgerliga kommun- och regionledningar distanserar sig från det som är tufft för att istället skylla på, eller låta besluten tas inom förvaltningarna - osynligt och opåverkbart genom icke demokratiskt valda tjänstepersoner.

Extra tydlig blir den i den centerledda regionen hos oss när man helst ser att tjänstemän lägger ned Hälsocentraler, men även i många kommuner runt om i landet.

När beslut tas som påverkar människors vardag, måste de besluten tas av valda. Det kan handla om nedläggningar av hälsocentraler, skolor, äldreboenden, fritidsgårdar, familjecentraler, förskolor, indragningar av regioners stöd till föreningslivet och så mycket mer...

Risken är uppenbar att makten överlåts till förvaltningar, där icke demokratiskt valda tjänstepersoner får ta nedläggningsbeslut och besparingar som inte blir påverkbara, istället för att demokratin får arbeta i en öppen debatt. Den typen av tjänstemannastyrning urholkar demokratin.

Demokratin skall inte gömmas - den skall lyftas fram av politiken som också bör ta beslut som påverkar människors vardag.

Självklart är det ett smart drag av de borgerliga politikerna att slippa ta ansvar för tuffa besparingar och nedläggningar, men det är ett ytterligare sätt att försvaga demokratin.
Dessutom lägger man tuffa beslut och därmed risk för stark kritik, hot och arga medborgare i knät på tjänstemän helt i onödan. Det skall inte tjänstemän utsättas för - ansvaret kall ligga hos dem som kan väljas eller väljas bort.

Det är viktigt med politik, men också ofta tufft att vara politiker. Dock är demokratin värd modigare och tydligare politiker, inte minst i vårt län.


onsdag 22 januari 2020

Jag "härjar inte runt" i frågan - jag tar infrastuktur och resande i vårt län på största allvar !

Förutsättningarna och behoven för och av  resande är verkligen olika runt om i landet, men avgörs också av yrke, fritid och annat.

Det krävs ytterligare insatser för en rättvisare, solidarisk och klimatsmart infrastruktur och transportpolitik.

Skillnaderna mellan de olika transportslagen när det gäller påverkan på klimatet är oerhört stora, men inget av sätten att resa eller transportera behöver uteslutas med en tydligare, intensivare och starkare politik hos alla ansvariga.

Alla transportsätt är möjliga...

För mig är resande- och transportmöjligheter en rättvise- och solidaritetsfråga.

Jämtlands län är ett enormt stort län och geografiskt jämförbart med hela Danmark. Avstånden är utmanande, men möjliga att övervinna med bra kommunikationer och transporter. I ett så stort län säger det sig självt att vägnätet blir enormt och i ständiga behov av underhåll, men också förbättringar för att inte sänkta hastigheter alltid skall bli resultatet när man talar säkerhet.

Vägnätet nyttjas dagligen av boende som pendlar långa sträckor till arbete, sjukvård eller fritidssysselsättningar - men också för transporter av varor dit inga tågtransporter når. Ofta kan transporterna handla om tunga timmerbilar, transportering av enorma vindkraftsanläggningar och annat. Det i sig kräver bärighet på vägar, som ofta inte är anpassat efter den utveckling som faktiskt sker inom bland annat industrin i landet.

Vägarna måste dessutom tillåta högre hastigheter, så att det inte upplevs som ett hinder för alla de som besöker vårt län och som är så viktiga för en av våra huvudnäringar - besöksnäringen inkluderat alla större arrangemang i form av VM, World Cup, musikarrangemang och andra idrottssatsningar.

På totalen motiverar allt detta en betydligt högre summa från staten för just underhåll och förbättringar av vägnätet, om inte detta skall bli ett hinder för näringslivsutveckling, inflyttning och attraktionskraft till vårt län.

På kort sikt handlar det givetvis om att detta också måste följa av stimulering av bättre drivmedel, nyare fordon för klimatets skull - samtidigt som vi måste framhålla länets behov av resande med just bil, när inte allmänna kommunikationer alltid passar eller fungerar. I ett stort län måste människor tillåtas att ta bilen utan dåligt samvete, men också till en rimlig kostnad för bränsle om det skall finnas en solidarisk tanke att tex alla barn och unga skall kunna deltaga i idrottsarrangemang, kulturarrangemang eller andra fritidssysselsättningar oavsett var de bor…

Här handlar det om rättvist resande oavsett om man har tunnelbana eller måste ta sin gamla bil.

Vi var många som startade kampanjen och sedan samarbetet med SJ kring nattågen och bla den samarbetsgrupp som jag var med och startade med SJ. Det gav resultat och nu har vi nattågen på plats, samtidigt som kapaciteten verkar tryta.

Resandet med flyg har av olika anledningar sjunkit, där klimatfrågan är en given orsak - men också prishöjningar när SAS blivit nära nog ensamma om sträckan Östersund - Stockholm.

Flyget är i sig ett utmärkt resealternativ på de långa sträckor vi har och kan aldrig ”frysas” ut. Behov av resande med flyg kan handla om behov att snabbt vara på plats, kunna komma hem till familj i rimlig tid, slippa övernattningar - men också för att snabbt kunna träffas och vara på plats trots de stora avstånden.
Om inte ett hyfsat resande med flyg upprätthålls kommer få flygbolag kunna överleva ens satsningar på de klimatsmartare alternativen i form av bättre bränslen eller rent av elflyg på kortare sträckor.

Det som nu krävs är större krav på dem att vara med i denna klimatsmartare utveckling, att påskynda tester och försök, stimulera framtagandet av renare bränslen och ställa tidskrav på hur denna övergång ska och måste ske. Här måste politiken bli tydligare och tuffare nu!

Att vi Socialdemokrater valt att lyfta frågorna kring transporter, resor, infrastruktur och kommunikationer retar tydligen den borgerliga majoriteten i Region Jämtland Härjedalen, istället för att de borde se att vi är en kraft att räkna med kring dessa frågor.
Vi ser behoven, vi ser att människor i vårt län inte kan resa på samma sätt och med samma möjligheter som i stora delar av övriga landet. Vi ser behoven av bra vägar istället för sänkta hastigheter, behovet av bilen, bra järnvägar, flyg och en infrastruktur som gynnar näringarna i länet - allt samtidigt som vi ställer krav på ytterligare klimatarbete.

Majoriteten reagerar istället med någon slags avundsjuka, irritation och ser inte att även en stark opposition är fria att agera i för dem viktiga frågor. Vi Socialdemokrater har under lång tid satt dessa frågor högt på dagordningen och i vårt program för länet.

Men när miljöpartisten och regionrådet Karin Thomasson, nästan i affekt angriper våra utspel om behoven framöver blir det illa. Inte blir det bättre när Regionrådet och moderaten Elise Ryder Wikén, som också är ordförande i ansvarig nämnd i ett mail (som råkade komma även till mig av misstag…) beskriver hur hon tycker att vi i (S) är besvärliga och i synnerhet jag ”härjar runt” i frågorna… 

Sådant främjar inte samarbete och samsyn i frågan - det gör inte heller Karin Thomassons återkommande hat mot flyget. Sådant gynnar inte tex besöksnäringens behov.

Nu går vi vidare, arbetar för bra, effektivt och solidariskt  resande ur alla perspektiv. De socialdemokratiska kommunalråden - både i majoritet och i opposition är med i detta viktiga arbete.

Jämtland Härjedalen är en fantastisk del av landet att bo i, att besöka, att driva företag i, studera i och helt enkelt bara vara i…

Bra kommunikationer är en viktig del i att behålla de egenskaperna  och attraktiva förutsättningarna.

torsdag 16 januari 2020

Det börjar bli oroväckande tomt - ibland infinner sig en känsla av ödslighet….



Det jag talar om är min hemmastads centrum, där allt fler butiker går i konkurs, lägger ned eller flyttar till etableringarna utanför staden…

Det finns en känsla av att alla små spännande butiker försvinner och ibland ersätts av kedjor som man kan finna överallt, caféer som också tillhör någon kedja eller restaurangetableringar…

Prästgatan Östersund

Till och med gamla traditionella konditorier mäktar inte med konkurrensen från Caféjättarna och Östersunds centrum börjar kännas ytligt och som vilken stad som helst…

Allt fler lokaler gapar tomma och till och med lördagarna känns tomma på besökare.

Jag själv minns hur vi diskuterade etableringar utanför stadskärnan, innan våra butikskedjor började flytta till detta köpcenterområde som vi också fick, trots mångas oro över att vi skulle drabbas av butiksdöd i Östersunds centrum, som på så många andra ställen…

Idag känns det som att vi dessvärre är där! Resultatet är givetvis sprunget ur många orsaker, där allt fler av oss handlar på nätet istället för i den lokala butiken, där allt fler av bekvämlighetsskäl tar bilen till lättparkerade köpcentrum utanför stadskärnorna och butiker eller kedjor känner sig tvingade till etablering utanför centrum.

Till slut kommer vi in i en ond cirkel - det finns inga små intressanta butiker kvar som lockar, utbudet i centrum blir allt mindre och vi ”tvingas” söka oss till näthandel eller köpcentrum.

Också fastighetsägarna har ansvar för att försöka hålla så rimliga lokalhyror att privata butiker klarar av att finnas i centrala butikslokaler - så är inte alltid fallet…

Jag talade senast med människor som bor ett antal mil utanför Östersund, som inte längre tycker att det är värt besväret att göra de traditionella shoppingresorna in till staden, utan väljer näthandeln istället…

Ja, vad kan vi då göra? Vad kan politiken göra för att tillrättalägga tidigare felaktiga beslut och går det. Är det för sent, är näthandeln det som är framtiden och vad skall vi då ha våra stadskärnor till. Kan vi inse att vi borde välja det lokala konditoriet före de starka caféjättarna som serverar centralt tillverkade jättemuffins och enorma kakor, istället för "mina" mazariner, handgjorda småkakor och räkmackor på egna bakade tekakor. Stadskärnor som egentligen skulle kunna fortsätta att vara våra gemensamma vardagsrum och mötesplatser.

Jag vet och ser att de som arbetar för handel i vårt centrum gör stora insatser  och det är bra, men frågan är om vi alla är beredda att återkomma till handeln i stadens centrum för att fortsätta ha en levande stad.

Jag hoppas det och längtar, kanske lite sentimentalt tillbaka till tiden då lördagsbesöket i centrum var obligatoriskt och en blandning av lite shopping, konditoribesök och samtal med människor man mötte som var där av ungefär samma anledning.


Besöket i ett trivsamt centrum kan nog aldrig överskattas…