Det känns som en evighet, sedan coronapandemin konstaterades som en pandemi och vi alla började ta läget på allvar.
Dagarna flyter på märkligt, med oerhört få sociala möten - men allt fler distansmöten och sammanträden.
Robert Uitto
Vi lär oss en del av detta kring tekniken och möjligheten att just ”mötas” pådistans, vilket vi får ta med oss in i den vanliga vardagen när den återkommer.
Att slippa resa på alla möten är möjligt, samtidigt som saknaden av dessa riktiga fysiska möten är oerhört stor - inget småprat, inga snabba samtal med lösningar, ingen riktig känsla för vad alla mötesdeltagare egentligen känner i en fråga….
Mycket går verkligen att lösa på distans, men absolut inte allt…
En del av min vardag handlar om att som ordförande i Länsteatrarna i Sverige leda organisationen, hålla mig uppdaterad, agera för den regionala scenkonstens bästa och nu i coronatider försöka påverka den utsattheten som scenkonsten och kulturen i stort står mitt i.
…ingen fysisk publik, inkomstbortfall, inga uppdrag till våra frilansande konstnärer, men väl så bra föreställningar via nätet - men också ett exempel på hur det omöjligen går att ersätta rent fysisk scenkonst med föreställningar på just nätet och ge samma upplevelse… Scenkonsten längtar tillbaka till sin fysiska publik och förhoppningsvis längtar publiken tillbaka till sin teater…
Det är många verksamheter som har det tufft - jag och min familj har försökt att dra vårt strå till stacken genom att i princip varje dag göra ett lokalt stödköp ibland det lokala näringslivet, restaurangerna, kaféerna och matproducenterna i hopp om att det gör skillnad om fler gör på liknande sätt. Och vi gör det gärna!
Utsattheten är däremot stor för många grupper i samhället och jag tänker bland annat på våra Folkhögskolor som på ett fantastiskt sätt är en mötesplats för utbildning, bildning, kultur och demokrati En mötesplats som ger medvetna unga chansen att utbilda och bilda sig inom diverse olika hantverk och yrken - men som också är den arena där unga som inte klarat grund eller gymnasieskolan ges en andra, tredje eller fjärde chans till återupprättelse och en ny väg framåt i livet. Här möts de alla - de medvetna, de osäkra, de nyfikna och vägleds av lärare och personal i att lyfta det som varje individ behöver för vidare studier, en ny chans i livet eller ett arbete. Samtidigt är Folkhögskolan en arena som just utvecklar samtalet, bildningen, kulturen och demokratin så som ingen annan utbildningsform eller arena.
Nu hotas många skolor av en enormt skral ekonomi i Coronans spår, där en konkurs skulle hota kanske de mest utsatta unga på ett brutalt sätt - vilken arena skulle då ge dessa en ny chans och vilken arena skulle så tidigt bana väg för fortsatt demokratiskt samhälle och bildning…
För mig är det oroande och viktigt att lyfta dessa frågor - ett samhälle utan bildning och kultur är ett fattigt samhälle.
Det måste finnas en skärv över - en liten del av alla de miljarder som regeringen nu ger till Regioner och kommuner som skulle unna landa i den regionala eller kommunala kulturen - men också en slant över för att bibehålla våra folkhögskolor, som dessutom kan komma att behövas i såväl fortbildningssyfte som bildningssyfte under Corona och i spåren efter den….
Alla vet att sjukvården och omsorgen är oerhört centrala, men ett litet mod att också stötta kulturen är viktigt för ett samhälle - det modet måste vi politiker ha även i tuffa tider - eller kanske allra som mest i just tuffa tider…
Om sjukvård och omsorgs ställs mot Kulturen - blir Kulturen alltid förloraren…
På det privata planet handlar det om att skydda sig själv, men också fortsatt ta ansvar för andra och då inte minst de äldre.
Jag är orolig och blir mer orolig, när en hel del tycks tro att det hela är över och man inte längre vill eller orkar hålla avstånden.
Jag har gamla föräldrar och en mycket svag mamma som verkligen lever mitt i riksgruppen - jag vill inte bli smittad, inte bära med mig viruset och bära hem det till henne när jag och min familj måste hjälpa dem med diverse saker inklusive inhandling av mat.
Fortsätt håll avstånden och var noga för allas skull.
Arbeta hemifrån alla ni som kan - det handlar inte om solidaritet att gå på arbetet enbart för att vissa arbetskamrater har arbetsuppgifter som ställer krav på att de måste finnas på plats - solidaritet just nu är att hålla sig distanserad för att fortsatt minska smittspridningen…
Till de som måste finnas på arbetsplatsen måste vi gi ge skydd och stöd på olika sätt.
Privat kan vi träffas ute nu när solen verkar vara på väg, men även där hålla avstånden och inte som en del sitta nära, tränga sig på som om allt var normalt.
Nu tar vi han om varandra och vårt gemensamma samhälle.
Tack alla ni som just nu kämpar vidare i era yrken för att vardagen skall fungera för alla oss andra!
