Varför får Jämtland bilda region...

Det har gått år i massor, möten i hundratal och kompromissande i evighet - men i dagarna uttalade Civilministern att Jämtland/Härjedalen föreslås få bilda Region 2015.

Detta samtidigt som kamraterna i Norrbotten och Västernorrland får ett definitivt nej från regeringen!

Varför frågar sig många, varför får tre av de sökande landstingen i Sverige nej på grunder som känns fullständigt ologiska.

Regeringen uttalar sig att de som inte tidigare haft sk Regionförbund inte heller får överta Regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna. Det innebär att Sverige fortsätter att vara ojämlikt uppdelat med vissa områden där staten inte släpper ansvaret över regional utveckling, vissa områden där man fortfarande har förbund och andra med riktiga Regioner - däribland Jämtlands län.

Att något ligger bakom som vi andra utanför regeringsförhandlingarna aldrig får veta är uppenbart. Uppenbart är också att Moderaterna i de landsting där man nu får nej har krånglat regionalt eller lokalt. I flera av fallen har man motsatt sig regionbildning eller lagt ned sina röster - helt klart har det påverkat regeringen att säga nej...

Det ansvaret faller nu på dessa politiker på hemmaplan.

Helt klart framstår också Jämtland och Härjedalens gemensamma linje i frågan som ett vinnande koncept.

För mig känns det som en fantastisk delseger i ett regionarbete som stött på många motgångar, men som i slutänden resulterar i en verklig region med större tyngd än dagens Regionförbund.

Men det är många som skall ta åt sig av äran att vi nu nästan är i hamn - andra partier, andra politiker, många tjänstemän och ideella krafter som arbetat för saken.

Även om vi på vägen kämpat för olika alternativ på regioner, där bla ett alternativ varit tillsammans med Västernorrland och som föll på målsträckan när bla Moderaterna i Västernorrland drog sig ur har vi nu en samsyn som gett resultat.

När vi började se att alternativet MittSverige krackelerade genom Moderaternas tveksamheter började vi söka nya majoriteter och i bästa fall en enighet kring alternativet att söka Region inom landstingets befintliga gränser.

Denna gemensamma hållning med många som jobbat för frågan har givetvis väglett regeringen och varit en del av avgörandet - enigheten i länet visade på en stark vilja.

Vi kan vara mycket nöjda för vår del, men samtidigt oroade över att regeringen inte tar chansen att ge samtliga sökanden rätten till Regionbildning, utan väljer att låta Sverige fortsätta som ett lapptäcke av olika lösningar på ansvarsfördelningen.

Vi får nu emellertid chansen att sammanföra ett mycket effektivt Regionförbund som satt de regionala utvecklingsfrågorna i länet på Sverige- och Europakartan, samt effektiviserat arbetet rejält med ett landsting i behov av ökade skatteintäkter för bättre vård.

Dessutom får vi nu verktyget för utveckling i samma organisation som styrningen av en av de största välfärdsområdena i länet.

Sveriges sammanhållning vinner dock inte på detta lapptäcke regeringens beslut ger och inte heller sjukvården i sin helhet som nu kommer att styras i olika demokratiska organ i landet.

Det kan tyckas både fegt och onödigt av Regeringen...

Inget barn skall stå med mössan i hand, Maria Larsson !!!

Det har funnits en grundläggande tanke i att barn inte ska belastas för föräldrars problematik och därmed stå nakna och utsatta när föräldrarna blir sjuka, arbetslösa eller hamnar i andra svåra situationer, där ekonomin raseras.

Den tanken har i vårt land handlat om att vi gemensamt skall skapa grundläggande förutsättningar för barnen, så att man kan kompensera för fattigdom eller annan utsatthet.

Barn väljer inte sina föräldrar och föräldrar väljer oftast inte sin vardagliga situation som kan bestå av sjukdom, arbetslöshet eller fattigdom - därför skall också alla barn ges samma förutsättningar till en bra start i livet.

Den tanken innefattar att alla barn skall kunna gå i gemensam skola, befinna sig på samma förskola, finna trygghet och inspiration i fritidsverksamheten.

Därför ska samhället också minska klyftorna genom en avgiftsfri sjukvård för barnen och integrerade boendemiljöer för barn från olika uppväxtmiljöer.

Som förälder, men också engagerad politiskt i barnens uppväxtmiljöer ser jag nu hur den gemensamma tryggheten börjar rämna, när allt fler barn i Sverige hamnar i fattigdom, arbetslösheten ökar och tryggheten kring sjukdomstiden rämnar. Allt fler människor hamnar i kommunernas socialbidragstagande, när utsattheten och klyftorna i landet ökar och allt fler barn lever idag i familjer som inte längre kan bekosta barnen fritid på ett rimligt sätt.

Det är sådant sm man som förälder, som förtroendevald eller professionell pedagog märker av allt mer - barn som inte vågar berätta om en torftig semester, barn som inte vill eller kan berätta om sin födelsedag eller sitt julfirande, barn som inte kan deltaga i vissa fritidsarrangemang eftersom det alltid kan komma att kosta pengar...

Det Sverige min generation är uppväxt i finns inte längre, där alla barn fanns i samma skola eller samma bostadsområde - det smärtar och kräver en kursändring för alla barns skull.

Ännu mer beklämda blir jag av regeringens Barn- och ungdomsminister, Maria Larssons (KD) senaste förslag. Hon som själv i regeringen bidragit till alla de ökade klyftorna som Sverige idag har. Inget annat land har ökat sina inkomstklyftor så mycket de senaste åren och det är i ljuset av detta som vi nu ser ökad utsatthet bland barnen.

Förslaget om en fritidscheck till fattiga barn är så hårresande, att morgonkaffet fastnar i halsen och ger en bismak av ett land där allmosor till de fattiga, skall rädda en kraschad fördelningspolitik.

Vilka barn är det som skall stå med mössan i hand och ta emot allmosor, istället för att politiken ger deras föräldrar en drägligare tillvaro som också ger utrymme för barnens fritid ekonomiskt.

Hur skall de gå till, hur skall barnen - utan att känna sig utpekade lösa in denna check mot fritidssysselsättning, idrottsutrustning eller matpaket...

Jag vill vara aktiv i ett land där alla barn lever i familjer som ekonomiskt kan klara barns vardag - inte i ett land som mycket snabbt vrider klockan tillbaka till fattigmanssverige, där vissa barn får förlita sig på gåvor från oss andra och acceptera den stigmatisering det innebär att var bidragsberoende och utpekad.

Alla barn, precis alla barn har rätten till en bra fritid oavsett familjens ekonomi. Då duger det inte med att Sverige snabbt bygger sin solidaritet och rättvis fördelning på allmosor och välgörenhet.

Sverige kan bättre!