Det har funnits en
grundläggande tanke i att barn inte ska belastas för föräldrars
problematik och därmed stå nakna och utsatta när föräldrarna
blir sjuka, arbetslösa eller hamnar i andra svåra situationer, där
ekonomin raseras.
Den tanken har i vårt
land handlat om att vi gemensamt skall skapa grundläggande
förutsättningar för barnen, så att man kan kompensera för
fattigdom eller annan utsatthet.
Barn väljer inte sina
föräldrar och föräldrar väljer oftast inte sin vardagliga
situation som kan bestå av sjukdom, arbetslöshet eller fattigdom -
därför skall också alla barn ges samma förutsättningar till en
bra start i livet.
Den tanken innefattar
att alla barn skall kunna gå i gemensam skola, befinna sig på samma
förskola, finna trygghet och inspiration i fritidsverksamheten.
Därför ska samhället
också minska klyftorna genom en avgiftsfri sjukvård för barnen och
integrerade boendemiljöer för barn från olika uppväxtmiljöer.
Som förälder, men
också engagerad politiskt i barnens uppväxtmiljöer ser jag nu hur
den gemensamma tryggheten börjar rämna, när allt fler barn i
Sverige hamnar i fattigdom, arbetslösheten ökar och tryggheten
kring sjukdomstiden rämnar. Allt fler människor hamnar i
kommunernas socialbidragstagande, när utsattheten och klyftorna i
landet ökar och allt fler barn lever idag i familjer som inte längre
kan bekosta barnen fritid på ett rimligt sätt.
Det är sådant sm man
som förälder, som förtroendevald eller professionell pedagog
märker av allt mer - barn som inte vågar berätta om en torftig
semester, barn som inte vill eller kan berätta om sin födelsedag
eller sitt julfirande, barn som inte kan deltaga i vissa
fritidsarrangemang eftersom det alltid kan komma att kosta pengar...
Det Sverige min
generation är uppväxt i finns inte längre, där alla barn fanns i
samma skola eller samma bostadsområde - det smärtar och kräver en
kursändring för alla barns skull.
Ännu mer beklämda blir
jag av regeringens Barn- och ungdomsminister, Maria Larssons (KD)
senaste förslag. Hon som själv i regeringen bidragit till alla de
ökade klyftorna som Sverige idag har. Inget annat land har ökat
sina inkomstklyftor så mycket de senaste åren och det är i ljuset
av detta som vi nu ser ökad utsatthet bland barnen.
Förslaget om en
fritidscheck till fattiga barn är så hårresande, att morgonkaffet
fastnar i halsen och ger en bismak av ett land där allmosor till de
fattiga, skall rädda en kraschad fördelningspolitik.
Vilka barn är det som
skall stå med mössan i hand och ta emot allmosor, istället för
att politiken ger deras föräldrar en drägligare tillvaro som också
ger utrymme för barnens fritid ekonomiskt.
Hur skall de gå till,
hur skall barnen - utan att känna sig utpekade lösa in denna check
mot fritidssysselsättning, idrottsutrustning eller matpaket...
Jag vill vara aktiv i
ett land där alla barn lever i familjer som ekonomiskt kan klara
barns vardag - inte i ett land som mycket snabbt vrider klockan
tillbaka till fattigmanssverige, där vissa barn får förlita sig på
gåvor från oss andra och acceptera den stigmatisering det innebär
att var bidragsberoende och utpekad.
Alla barn, precis alla
barn har rätten till en bra fritid oavsett familjens ekonomi. Då
duger det inte med att Sverige snabbt bygger sin solidaritet och rättvis fördelning på allmosor och välgörenhet.
Sverige kan bättre!
Väl rutet!!! Det är så beklämmande att man blir mörkrädd...
SvaraRadera