I media dyker det titt som tätt upp olika debatter, inlägg och artiklar som har koppling till vetskapen om att vi har familjer med barn i landet och länet som lever under mycket små ekonomiska förhållanden.
Nu senast var det ett ifrågasättande om varför det inte är tillåtet för skolor att ta ut avgifter för fjällresor, ibland handlar det om klassresor eller studiebesök där skolan försöker finansiera sina möjligheter genom att barnens familjer får ta delar av kostnaderna.
Idag är den möjligheten tack och lov mycket begränsad genom Skolverkets regler.
Egentligen är den frågan mycket liten ställd i förhållandet till läget i landet där klyftorna genom den förda politiken ökar allt mer. När tom Riksdagens egna utredningstjänst påtalar hur klyftorna ökat de senaste åren måste läget upp i ljuset och inte tillåtas mörkas av en regering som mycket väl är medveten om att deras politik ger detta resultat.
Självklart ökar klyftorna när de allra mest utsatta, de arbetslösa, de sjuka och de lågt betalda knappt får något alls av de enorma skattesänkningarna som till största delen hamnat i de välbeställdas plånböcker.
Över 130 miljarder i skattesänkningar hade kanske istället kunnat ge mer arbeten, fått fler friska och minskat stressen iskola, äldreomsorg och sjukvård.
När det nu blir synligt att allt fler barn bor i familjer som lever i fattigdom börjar problemet bli synligt - men politiken är ju den samma och skall väl ideologiskt vara så.
Den starke skall också ges mer möjligheter i en politik där solidaritet inte finns på kartan.
Fortfarande lever människor som växte upp i ett Sverige där allmosor och fattigvård stigmatiserade dem som ”inte lyckats”.
Fortfarande kan de berätta för oss hur viktig den Socialdemokratiska politiken då var för att ge alla lika rätt till samma skola, till arbete, sjukvård, pension och bostad.
Det väl kanske därför som det går en rysning av obehag när Barn- och Äldreminister Maria Larsson från Kristdemokraterna fortsätter sin konservativa politik, inspirerad av segregationen i det gamla Sverige och den fattigvård som de äldre kan bekräfta.
Det är i och för sig inte förvånande att just kristdemokraterna föreslår en särskild allmosa till fattiga barn i Sverige för att de skall ha råd med någon fritidssysselsättning.
En allmosa som kan hämtas ut till den mindre bemedlade och därmed ytterligare peka ut barnet:
”- Jasså du är så fattig att du får allmosor för att har råd med ett par ynka skidor...?!!”
Att istället tillrättalägga politiken med en politik som i första hand tar fasta i målen att ge alla arbete, fördela pengar solidariskt och utesluta stigmatisering i form av fritidscheckar till fattiga barn är väl inte att tänka på i Maria Larssons värld.
Förmodligen hyllar hon också den Amerikanska modellen med välgörenhetsorganisationer, välgörenhetsmiddagar där välbeställda ”får ta sitt ansvar” för de utsatta istället för att fördelningsmodellen finns inbyggd i en solidarisk samhällsmodell.
Nu krävs det verkligen en Socialdemokratiskt ledd regering för att Sverige skall hålla samman i en inkluderande politik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar