Flyget till Stockholm i morse - ett lunchmöte och sedan lite kaffe på en av Stockholms många caféer.
Ovanligt många poliser på Centralstationen - tänker tanken att jag heller går direkt ut istället för genom folkmassorna på stationen.
Läser i tidningen att ovanligt få åkt med tunnelbanan denna morgon och istället tagit sig på arbetet på annat sätt.
Tar fram min dator och skriver några rader medan den dubbla espresson slinker ned på caféet och funderar över vad alla denna ondska ställer till med - hur lätt vi går i fällan och i den framkallade rädslan börjar stänga om oss, sprida rykten, känna oro för andra, sammanblandar flyktingar, tiggare och färjade med dessa mördare.
Ser igen i tidningen att man i USA efter händelsen i Paris vandaliserat en moské mitt i denna rädsla och detta hat.
- Ska vi vara rädda - ja det är fullt naturligt, men rädslan måsta vara kontrollerad och får inte ta över så att dessa satans terrorister vinner.
De vill ju inget annat än att jag skall vara rädd när jag sitter här på caféet, känna obehag över att någon annan som sitter här gör det med onda avsikter…
Jag vill dricka min dubbla espresso här i Stockholm, jag vill göra det ensam i trygghet, tillsammans med vänner eller familj.
Jag vill dricka min dubbla espresso i Makedonien, i Paris, I Helsingfors och i Köpenhamn - ja var stans där jag hittar ett mysigt café vill jag kunna göra detta och möta bordsgrannens blick med ett leende.
Jag vet att vi alla lever med fördomar, men dessa är till töö att bekämpas.
När jag får inlägg på min öppna Facebooksida som antyder att vi släpper in terrorister i Sverige hur som helst, när man drar paralleller med islam och muslimer å ena sidan och dessa satans terrorister från IS å andra sidan har vi hänfallit till det som så många vill….
Jag raderar inläggen och låtsas ett tag som om de aldrig skrivit, men påminns snabbt om att det enbart var orden jag raderade - inte uppfattningen och rädslan…
Det är klart att vi i Sverige skall ingå i kampen mot terrorverksamheten, men vi måste också bekämpa grunden för det i vårt land - nämligen fattigdom, utanförskap och en allt för senfärdig integration.
Människor som levt här länge likaväl som våra nyanlända vänner måste känna sig behövda och känna gemenskap - ingenting är farligare än att vi snabbt får utanförskapsboenden där onda krafter tränger in och värvar.
Vi kan alla göra vår del och härligt vore om Sverige blev känt för en integrationsverksamhet värd namnet som tar vara på nyanländas kompetens, vilja och drömmar.
På hemmaplan i Jämtland Härjedalen pågår ett antal projekt inom integration som jag har stora förhoppningar på - alla behövs oavsett om det är genom att säga ifrån i samtal som urartar eller direkta insatser bland våra nyanlända.
Så är espresson slut och jag vågar kosta på mig ett leende till damen mitt emot mig på caféet, när jag går ut i ett regnigt Stockholm på väg till nästa möte….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar