Det är ingen självklarhet, ingen absolut rättighet, inte alltid prioriterat, ibland tom bortglömt - men ändå finns den med oss i allt vi gör dag som natt…
Kulturen - detta så känsloladdade ord som alltid tycks förorsaka samtal, diskussioner eller debatt.
När jag tilldelar Jonas Jonsson arbetsstipendium inom scenkonsten
Ändå är försvaret för dess existens eller fria utövande ofta tamt bland länders ledare eller utrymmet i statliga, regionala eller kommunala budgetar under besparingshot.
Vi kan självklart med glädje konstatera att kulturen i statens budget de senaste åren fått ökat utrymme, men samtidigt har läget för de regionala eller kommunala budgetarna försämrats i takt med att kostnader ökat och stöden stått stilla eller ökat minimalt.
Hotet från krympande ekonomi, begränsningar i möjligheterna till upplevelser eller kulturellt fritt utövande sker i vår omvärld, men allt för få tycks reagera på detta, trots att det sker i vår närhet i länder som ingår i den Europeiska Unionen…
Inte heller EU:s ledning eller medlemsländer vågar ta rejäl ställning mot begränsningar i yttrandefrihet eller det kulturella fria utövandet, när besvärliga domare byts ut, journalister fängslas eller förföljs, när TV-kanaler läggs närmare politiska partier och kulturarbetare arresteras eller trakasseras.
I det stundande EU-valet måste demokratifrågan och därmed också det fria kulturutövande upp på agendan och in i debatten!
Demokratin och kulturen kan aldrig tas för givet och måttet på hur öppen en nation är måste alltid se ur perspektivet av hur fritt kulturarbetare kan verka i landet.
Även om de svenska förhållandena fortfarande är förhållandevis goda, finns det enorma skillnader mellan flertalet av de statliga institutionerna och den regionala kulturens förutsättningar.
Inte minst på scenkonstområdet kan vi se urholkningen av förutsättningarna för våra Länsteatrar, när statens uppskrivningar av stöden inte ligger i paritet med de ökande kostnader som våra länsteatrar har för löner, turnéer för att nå ut i landsorten och andra omkostnader.
I grunden innebär det minskade resurser om inte regionerna själva skjuter till de medel som snabbt kommer att saknas.
Den regionala kulturen och därmed Länsteatrarna har också andra ”yttre hot” som i grunden handlar om min inledning av texten - det tidvis svaga försvaret av dess existens…
Att som kulturinstitution befinna sig i en sjukvårdstung organisation, kan också innebära att den kostnadskrävande och prioriterade sjukvården ”slår ut” andra verksamheter som regionerna ansvarar för så som Folkhögskolor och kultur.
Estrad Norr på turné ute i landsorten
För de regioner som då också har låga skatteintäkter beroende på befolkningsmässiga grunder, få invånare och glest boende befolkning med stora avstånd som är kostnadskrävande blir det extra oroande med ökade kostnader i sjukvården som kan yttra sig som, i bästa fall frysta ersättningsnivåer - men i värsta fall rena besparingar för kulturen.
Kampen för demokrati, yttrandefrihet och ett öppet samhälle kan drivas genom ökat stöd för den regionala kulturen, länsteatrarna och folkhögskolorna.
Stödet behöver komma från nationellt håll, men vi måste bli fler som vågar ta ställning och prata om kulturens roll i vårt samhälle. Vi behöver ha diskussionerna i EU-debatten, i Riksdagen, i Regeringen, i Regionfullmäktige, på arbetsplatsen, i föreningarna och bland våra vänner.
Vi behöver bli ännu bättre på att visa på vad den regionala kulturen levererar och hur den byggt en kulturell infrastruktur som kan ge de många människorna oavsett bostadsort närheten till upplevelserna eller utövandet.
Länsteatrarna, stödet till de fria utövarna ute i landet och till folkbildningen bildar den grund på vilka vi alla kan stå när vi vill förstå samhället och nutiden.
Det kan aldrig vara så att den rättigheten enbart skall koncentreras till delar av landet eller vissa grupper i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar