Marginaliserade Centerpartiet utan idéer i sjukvårdspolitiken.

I media i Jämtlands län kritiserar Centerpartiets gruppledare i Landstinget oss i majoriteten för att vara tafatta, idélösa och regeringströtta.

Hennes argumentation blir osammanhängande och mer ett försök till att försöka flytta fokus från en regering som sänker skatterna för 100-tals miljarder för de som redan är välmående till att påstå att vi mer skyller ifrån oss när vi konstaterar att välfärden behöver mer insatser i form av bättre ekonomi.

Det blir mest en pinsam historia som Marianne Larm-Svensson (c) försöker måla upp, när hon är väl medveten om att den senaste mångmiljardsänkningen av restaurangmomsen redan är en flopp och blev till en satsning på krögarnas vinster istället för något annat.

Att vi konstaterar att dessa nära 5 miljarderna kunnat användas i skolan, omsorgen eller i vården är ju bara en beskrivning av verkligheten som centerpartiet istället skulle kunna hålla med om och motverka.

Det är självklart så att vi måste fundera över ständiga effektiviseringar, vilket vi ju också gör - men det handlar också om att vi måste inse att skattesänkningar för långt över 100 miljarder rimmar illa med ökade behov i vården. - Inte minst när dessa skattesänkningar gör redan välbeställda ännu rikare!

Marianne gör det oerhört enkelt för sig, när hon radar upp ett antal kända problem och frågeställningar kring vården - utan att med ett enda ord presentera egna idéer på lösningar. Möjligen handlar det om att hon i tankarna bär de moderatledda idéerna kring privatiseringens mantra, som hon tycks tro ska lösa allt. Även om det gång på gång presenteras forskning kring hur det snarare dränerar statskassan och inte ger större effektivitet.

Marianne talar som en hel Moderat om medborgarnas förväntningar och efterfrågan, istället för att tala om behov och fördelning - det är en enorm skillnad!

Välfärdens framtida finansiering är inte en framtidsfråga, utan ett problem som måste lösas nu - då inte med sänkta skatter!

När Centerpartiet representerar en regering där utslagningen ökar, barnfattigdomen tilltar, utanförskapet blir större och samhället faller isär - blir det svårt att ta henne på allvar.

När hon via sin regering minskar på möjligheten till omskolning, studier i vuxen ålder och en sämre ekonomi för de som redan har det tufft inser hon inte att de demografiska problemen med allt färre som kommer i arbete inom vården öka med hennes politik.

Att styra sjukvården kräver mod, vilja och en känsla av rättvisa. Det krävs lösningar och förslag, men att de skall koma från ett parti som marginaliserats i förtroende från sina väljare gör hennes påhopp förvånande.

Välfärden kräver en stabil ekonomi, en politik som vågar inse att det är dyrare att driva välfärd i glesbygd, en politik som vågar satsa på att även vuxna kan omskola sig och ett förtroende för att personalens idéer många gånger kan ge effektiva resultat!